Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1854, sida 3

Nmtii IMCaI.0, sängens genier, himlaburna väsen! Jag sjunga vill uti min kärleks vår. Ack! tänden ljusets sackla upp och läsen Uti min själ, hvad skrifvet står: I färger blå, som uppå himlen pråla, I solens guld, i månans silfverglans, Jag ville doppa penseln för att måla Den skönsta bild, som uppå jorden fanns. Upplåten diktens verld, den underbara, Och stämmen lyrans strängar till min sång! Min själ vill andas ut i toner klara Och smekande som vestans gång. Förutan er min tanke aldrig hinner Den helgedom, som edra händer byggt: Der är det ljus, som ofvan stjernor brinner, All lysa skalden på hans djerfva flygt. Väl skön är morgonrodnans första strimma, (En högröd rosenknopp på Frejas kind) När solen purprar molnena, som simma Vid himlens rand för vårlig vind; Men skönare är dina kinders låga: En gudaflamma uppå liljegrund. Jag ville kyssa den, och himlens båga Må störta samman öfver jordens rund. Dig ville jag i rosenbojor binda Vid ständigt nyfödd, evig ungdomsvår; Jag ville, likt ett gyldne smycke, linda En krans af stjernor kring ditt hår. Hur skönt att se dess lätta vågor falla Likt midnattsskuggor öfver liljors snö, Och kring din hals de mörka lockar svalla, I dem jag ville daggens perlor strö. Jag lyssnade på bäckens silfvertoner, Och vestanvinden fläktade så sval; Men lånet i jerran ibland trädens kronor M-lodiskt sjöng en näktergal. Då hörde jag din röst och genast tystnaHvartenda ljud omkring i stilla natt: Och bäckens våzor stannade att lyssna, Och naktergaln i lunden häuryckt satt. I midnattsstund jag lyfter mot det höga Min blick och ser af stjernor himlen full; Men snart till jorden sänker sig mitt öga Och sluter sig för tårars skull. Ty såfängt irrar jag på tankens vingar I ändlös rymd att fjerran målet nå; Jag kan ej längre: tröttheten mig tvingar Med bruten kraft till jorden återgå. Men då jag sökte ibland verldens hvimmel, Hvad jag förgäfves fann uti det blå; Då såg jag för min häpna blick en himmel Och klara stjernor deruppå. Med himmelsk glans dess gyldne strålar brunno Uti ditt blåa, rena ögonpar, Och jord och himmel för min syn försvunno, Ty nu min längtan evigt stillad var. Jag såg en högröd purpurros som glödde, Omsladdrad af en fjäril, liten skalk, Och daggen sina silfverperlor strödde Uti dess öppna rosenkalk. Då kom den skönaste af alla tärnor, Bröt lilla blomman af och kysste den: Och rosen bleknade och nattens stjernor Mig tycktes slockna uppå himmelen. Om än jag flydde öfver storm och vågor Långt bort i fjerran till ett okändt land, Der solen, glödhet, i ett haf af lågor Sig höjer öfver himlens rand: Din ljufva bild dock följer mig på färden, Och lifvets natt blir åter ljus för mig. Du är mitt lif, du är mitt allt, och verlden Blef evigt mörk och öde utan dig.