— — —— ——— — — Men om jag just nu hade något att sjunga för dig, hvad skulle du dä saga? — Jag sager, att jag icke har tid att höra på dig men vänta litet, du kan göra mig en tjenst. — Och det vore? — Du kan hålla min bössa litet framför elden, så att den torkar, medan jag går bort och byter om gamasker. — Åhå, byta om gamasker! Såå, herr Frans är rädd att förkyla sig. — Nej, jag är icke rädd att förkyla mig, men jag vill taga på mig de anbefallda gamaskerna, emedan inspektoren kan komma på jagten och jag vill, att han skall se mig klädd efter reglementet . . . Nå, det ser ut som om du ej hade lust att torka min bössa? — Nej, hvarken din eller någon annans . . . . Man må krossa mitt hufvud mellan tvenne stenar, om jag nånsin mer i mitt lif vidrör någon bössa. — Nå, det är då ingen vidare förlust, efter det bruk du gjort deraf! sade Frans, i det han öppnade ett slags skåp, hvari fanns en mängd gamasker af alla slag, bland hvilka han framletade sina. Mathias följde honom med venstra ögat, under det han med det högra uteslutande syntes sysselsatt med sin sista potales, från hvilken han långsamt bortplockade skalet; derpå mumlade han mellan tänderna : — Hvarför skulle jag också bry mig om att begagna en bössa, då jag skall göra det för andra? ... Låt det bli ett tillfälle att begagna den för min egen råkning, så skall du nog få se om jag är mera tafatt än du! — Och hvad vill du då ta företa, då du icke mer vill röra en bössa ? frågade Frans, i det han satte den ena foten upp på stolen och började knäppa sina långa gamasker. — Ja3 vill taga tjenst hos mairen! — Hvad för något, du vill bli tjenare hos mairen ? Tjenare hos herr Roisin, timmerhandlaren? — Hos herr Roisin, timmerhandlaren, eller hos herr mairen, det är mig detsamma. — Bravo! sade Frans, i det han med en föraktlig axelryckning fortfor att knäppa sina gamasker. — Har du något deremot? — Jag? svarade Frans. Nej, det är mig fullkomligt id giltigt. Jag frågar bara, hvad det då skall bli af gamle Peter?