Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1854, sida 1

erkedum åsna. Den allmänna tanken var, att han icke en han läste likväl och detta flytande nog; Mathias skref icke helgång kände ett A och icke kunde skrifva ett B; men häri misstog man sig dock: Mathias läste väl icke som herr de Fontanes, hvilken ansågs för den bäste föreläsare på sin tid, men g; I ler som herr Prudhomme, men Mathias skref likväl och skref ganska läsligt. Det fanns blott ingen som någonsin sett honom hvarken läsa eller skrifva. Å sin sida hade äfven pappa Watrin försökt att höja Mathias ur hans djuriska tillvaro, af samma orsak, som bevekte abbe Gregorius att försöka något liknande, nemligen af barmhertighet mot sin nästa, och al den pligtkänsla, som finnes inom hvarje god menniska. Han hade hos Mathias observerat en viss färdighet att efterhärma foglarnes sång och vilddjurens läten samt att följa ett spår; han hade dessutom mer än en gång lagt märke till att det fattades honom sjelf krut eller kulor, och han hade deraf dragit den slutsats, att man icke nödvändigt behöfver se ut som en Apollo eller en Antinous för att blifva en god skytt, så att det måhända dock kunde lyckas honom att utveckla några anlag hos Mathias och af honom göra en någorlunda bra skogsbetjent. För detta ändamål hade han talat med godsets inspektor om honom, och denne hade lemnat den gamle Watrin tillåtelse att gifva sin skyddsling en bössa i händerna. Mathias erhöll en sådan, men efter sex månaders öfning i sitt nya yrke, hade han skjutit tvenne hundar och sårat en bonde, utan att någonsin ba traffat något vilbråd. Pappa Watrin hade då slutligen kommit till den öfvertygelsen, att Mathias egde alla möjliga anlag att blifva en krypskytt, men icke det ringaste att blifva jägare; han hade fördenskull sråntagit honom den bössa, af hvilken han gjort ett så dåligt bruk, och Mathias, som var känslolös för denna förnärmelse, hvilken beröfvade honom alla hans lysande utsigter, återvände på nytt till sitt förra dagdrifvarelif. Midt under detta kringflackande lif, var det nya huset på Soissons-vägen och pappa Watrins gästfria härd en af hans käraste tillslyktsorter, i trots af den instinktlika ovilja, som både husmodren och hennes son Bernhard hyste emot honom; den förstnämnda, emedan hon visste att hans närvaro gällde hennes visthus, den sednare, emedan han utan tvifvel anade det olyckliga inflytande, som dagdrifvaren en gång skulle utöfva på hans framtid. För öfrigt hafva vi icke nämnt, attj likasom ingen kände, hvilka dolda framsteg Mathias gjort hos den gode abben i las