Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1854, sida 1

Cathrine lBBIum. Af Ålexander Dumas. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 190.) Såsom ursäkt för hans dåliga karaktär måste vi tillägga, att han alltifrån sin födelse varit förföljd af olyckan. En dag såg man honom framkomma ur en klyfta, der han utan tvifvel blifvit qvarlemnad af ett kringströfvande zigenarband. Han var då tre år gammal, halfnaken och kunde knappt tala. — Den bonde, som träffade på honom, hette Mathias; den klyfta, hvar ur han framkom kallades Goguelue; deraf sammansatte man hans namn. Om att döpa honom blef aldrig fråga, ty han kunde icke uppge om han var döpt eller icke. Hvem bekymrade sig för öfrigt om själen, då kroppen var i en så dålig lörfattning, att han icke kunde lifnära sig på annat sätt än genom att tigga eller snatta! På sådant sätt uppnådde han en mognare ålder. Ehuru ful och vanskaplig, var han likväl kraftfull; ehuru han, såsom det tycktes, var slö till förståndet, var han likväl fintlig och listig. Om han varit född i Oceanien, på kusterna af Senegal eller på öarne i Japanska hafvet, kunde vildarne sagt om ho: nom såsom de säga om aporne: De tala icke, emedan de äro rädda, att man skall anse dem för menniskor och tvinga dem att arbeta. Mathias låtsade sig vara svag; Mathias låtsade sig vara en fåne; men om ett tillfälle erbjöd sig, då det kom an på att ådagalägga styrka eller förslagenhet, visade han sig i besittning af björnens råa kraft eller räfvens fintliga list; men så snart det kritiska ögonblicket var förbi, blef Mathias åter den af alla kände, hånade, oduglige och dumme Mathias. Sockenpresten, abbe Gregorius, hade fattat medlidande med denna vanlottade varelse, och då han betraktade sig såsom den stackars faderlöses naturlige förmyndare, hade han sökt leda honom ett stycke framåt på de första kunskapernas väg, genom att i ett helt års tid plåga sig sjelf, för att lära honom läsa och skrifva. Efter ett års förlopp lemnade han den värdige prestmannen, med det rykte om sig, att han var en dum, en