Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1854, sida 1

Denna pipa lemnade aldrig den gamle Watrins mun, utom då den skulie rensas och stoppas; så snart detta skett, intog den åter sin gamla plats på venstra sidan af munnen, mellan tvenne tänder, hvilka voro urholkade liksom en tång. Det fanns utom detta ännu blott ett enda tillfälle, då pipan kom ur munnen: detta var, då jägmästaren någon gång emellanåt visade honom den stora äran att adressera ett par ord till honom. Vid sådana tillsallen tog pappa Watrin vördnadsfullt sin pipå ur munnen, torkade lapparne på sin rockarm och höll pipan bakpå ryggen medan han svarade. Pappa Watrin syntes tillhöra Pythagoras skola: då han öppnade munnen för att göra en fråga, var denna fråga alltid så kort affattad som möjligt; då han öppnade munnen för att svara, var det likaledes omöjligt att svara kortare. För öfrigt är det icke så alldeles riktigt att säga: då han öppnade munnen, ty egentligen öppnade han den aldrig, utom då det var för att gäspa, förutsatt att han någonsin gäspat, hvilket alldeles icke är sannolikt. Han var för resten en man på femtio år, af något mer än medelmåttig längd, rak och trygg, med några enstaka hårstripor, som starkt stötte i grått, tjocka ögonbryn, små skarpa ögon, lång näsa, spotsk mun och spetsig haka. Utan att synas lyssna eller gifva akt, var han dock alltid på sin post och såg och hörde allt på det förunderligaste sätt, både hvad som passerade mellan hans hustru, hans son och hans niece, och hvad som passerade mellan åkerhönsen, hararne, räfvarne, igelkotten och gräfsvinet, djur, hvilka alltsedan verldens skapelse fört ett lika blodigt krig mot hvarandra, som Messenierna förde mot Spartanerne från år 744 f. Chr. f. till år 370. Watrin hyste mycken aktning för min far, general Dumas, och höll mycket af mig. Han förvarade under en glaskupa den bägare, ur hvilken min far brukade dricka, då han var på jagt med honom, och ur hvilken han tio eller tjugu år sednare äfven lät mig dricka, då vi jagade tillsammans. Sådan var den man, som med pipan i munnen stack sitt spefulla ansigte ut genom dörrspringan i det nya huset på Soissonsvägen klockan tre på morgonen, för att öppna för den unge mannen, som klagade öfver att han frös, oaktadt det redan var ett stycke in på våren. Då den gamle Watrin såg hvem han hade framför sig, öppnade han dörren på vid gafvel och lät den unge mannen inträda.