tit att enligt föreläggande infiona sig på bestämd dag i poliskammaren, för att höras om försvars anskaffande. Då Broberg icke eller kunnat träffas i sin bostad var alltså detta en god fangst för polisen, som anhöll Broberg och förpassade honom hit till staden. Vid ett af kommissarien Wickstrand med Broberg anställdt förhör, yppade han, att den 26 Juli, då Broberg på väg till Kongsbacka, kommit till Galgkrogarne, hade han der råkat Hult, som han hävt sedan båda sutit häktade. Hult hade dervid tillsport Broberg, om han ville köpa några mansgångkläder, hvarpå Broberg genmält att han icke hade råd dertill, men deremot ville han försöka att afyttra dem till någon annan. Härmed var Hult belåten, hvarför han tog Broberg med sig till bergen bakom Lorentzberg, der Hult sade sig ha kläderne förvarade, hvaröfver Broberg väl yttrade någon förvåning, men hvartill Hult endast svarade: Jag hade intet annat ställe att förvara dem. Sedan Broberg fått såväl rocken som byxorna jemte stöflorna och västen, följdes kamraterna åt till Masthugget, der Broberg, ehuru förgäfves, försökte att sälja klädespersedlarne. Hult skiljde sig derefter från Broberg, som åtog sig att på egen hand verkställa realisationen och redovisa för kommissionsuppdraget. Det lyckades också slutligen Broberg att finna en köpare till det stulna uti näringsidkerskan Sara Rosengren, boende vid Drottningtorget, som lade sig till rocken och byxorna för 7 rdr, deraf 2 rdr betaltes genast jemte någon mat; det öfriga skulle Broberg erhålla om några dagar. Västen stannade hos en okänd skeppare, som blef egare af densamma mot 2 rdr. Stöflorna deremot ville icke gå åt lika lätt, hvarför Broberg tills vidare gömde dem under en bro utom staden. Efter sålunda väl förrättadt arbete, begaf Broberg sig till Kongsbacka, der han helt oförmodadt, såsom förut är nämndt, blef gripen, hvarigenom alla andra spekulationer tills vidare blefve omintetgjorda. Vid undersökningen härom inför poliskammaren, vidhöll Broberg hvad han förut uppgifvit, förklarande sig oskyldig till stölden, som han påstod välingen annan än Hult kunnat begå, då han först innehaft kläderna. Hult, som då Broberg ankom hit från Kongsbacka, ännu var i polisens förvar, förnekade nu all kännedom om stölden. Han hade väl träffat Broberg vid Galgkrogarne, då denne uppmanat honom att bjuda på en sup, hvaremot Broberg sagt sig sedermera vilja traktera honom, så snart B. fått sälja några kläder, hvarför han ämnade resa på marknad. Det var alltsammans hvad Hult haft gemensamt med Broberg. Kommissarien Wickstrand anmälte nu att han, då Hult blifvit tagen i förvar, af honom erhållit sådane upplysningar om stölden, att det vore utan allt tvifvel, det Hult icke foröfvat tillgreppet. Derjemte upp: lyste hr Wickstrand att det lyckats honom få reda på skepparens ur, hvilket Hult försålt till sjåaren Ulric Hedin, som återigen afyttrat det till stenhuggaren Johan Bengtsson, hos hvilken uret återficks. Äfven detta bestred Hult lika lugnt och fräckt som det förra, ehuru Hedin, tillstädes, berättade, att han en dag för icke längesedan mött Hult på Smedjegatan, då Hedin, som af åkaredrängen Axel Abrahamsson blifvit underrättad om att Hult hade ett ur till salu, språkat honom an och köpt detsamma för 8 rdr 24 sk., hvarefter Hedin försålt samma ur till Johan Bengtsson för 12 rdr. Aberopande Hedin derjemte nämnde Abrahamsson, som, närvarande, vitsordade riktigheten af Hedins uppgift, ehuru han icke bestämdt kunde säga, om det nu förevista ur vore detsamma, som Hult innehaft. Derester hördes Sara Rosengren, som väl medgaf sig ha köpt byxorna af Broberg för 7 rdr, deraf han fått 2 rdr 32 sk. rgs, men alldeles icke rocken, som Broberg blott lemnat henne i kommission till försäljning. Kommersen hade emellertid gått så lyckligt för Sara, att hon samma afton afyttrat båda plaggen för 16 rdr till manspersonen August Carlsson, hvilken deremot icke hade mycken nytta af dem, enär polisen redan påföljande natt infann sig hos honom och annammade kläderna. Carlsson kunde likväl trösta sig dermed, att han icke betalt något till Sara för dem, ty han hade fått kläderna på tid. Öfverpoliskonstaplarne Lindblad och Jönsson erhöllo af t. s. hr polismästaren belöning för Brobergs gripande. För vidare ransakning öfverlemnades målet till rådhusrättens 2:a afdelning; såväl Broberg som Hult förpassades till stadshäktet. Sistl. marknadsdag anmälde jungfru Sara Lundbom att då hon vid middagstiden uppedbållit sig vid en butik på Kungstorget för att göra några uppköp, hade hon mistat ur klädningsfickan en portemonnaie med 49 rdr rgs, hvilket tillgrepp skett så obemärkt, att hon icke vetat af sin förlust, förrän hon sknlle upptaga portemonnaien, då den var borta. Poliskonstaplarne n:o 6 Danielsson och n:o 9 Amelin, som nämnde dag jemte annan polis voro posterade på torget, har det emellertid lyckats att på eftermiddagen upptäcka tjusven, som besanns innehafva 47 rdr 30 sk. rgs, bestående af en tia banko och tvenne tior rgs af Götheborgs privatbankssedlar jemte annat mynt, hvilka igenkändes af jungfru Lundbom att vara desamma, som blifvit henne frånstulna, ehuru de befunnos inlagda uti en henne icke tillhörig portemonnaie. Det var torparehustrun Anna Charlotta Pettersson, som begått fickstölden. Vid det härom inför poliskammaren i Thorsdags hållna förhör, uppgaf hustru Pettersson, att hon, som år född i Götheborg, men icke varit här på 22 år, marknadsdagen ankommit till staden med sin man Jonas Pettersson, som är torpare på Ersunga Stom men, för att göra åtskilliga uppköp. Vid ankomsten hit hade mannen haft med sig 100 rdr, som egentligen skulle användas för inköp afen häst, men då någon sådan icke kunnat erhållas för det pris mannen önskade, emottog hustrun af honom på Heden 36 rdr, hvarpå hon begaf sig till Kungstorget, för att se sig om, ,som det brukas på marknaderk. Härunder hade hon tillhandlat sig något bomullstyg för 3: 16. Vid ett senare sammanträffande med mannen, hade hon ånyo velat erhålla penningar af honom, för att tagas i förvar, på det att desamma icke skulle gå förlorade, som lätt kunnat hända om han råkat i ,surr. Sedan hon ånyo infuvnit sig på torget, 5för att se på marknaden, hade hon blifvit sasttagen af polisen samt berofvad sin portmonnaie med 47 rdr 30 sk. rgs, hvilka hon visst icke stulit, utan jemte sin man på ärligt sätt förtjent. Mannen, som derefter hördes, hade en helt annan berättelse om tilldragelsen. Marknadsafton hade båda ankommit till Redbergslid, der de tagit qvarter. Följande morgon hade hustrun med 268 rdr noocifvif siv till stanan för att nära