hållet älven lör bristande boter. Beklagligen har utskottet icke kunnat besluta sig, att genom tillstyrkande af lagberedningens förtjenstsulla förslag till ny strafflag, söka bringa oss fram till det i femtio år önskade mål, som redan nu så lätt kunnat uppnås. Man kan knappast förklara detta ständiga motstrafvande till en eljest så väl beredd lagreform; det ser nästan ut, som hade begäret efter författare-ära en god andel deri; emedan åtminstone i de nu af utskottet vidrörda delar af strafflagen grunderna för förslaget hufvudsakligen äro alldeles desamma, som redan år 1844 af lagberedningen föreslogs och största skillnaden är i redaktionens förändrande. Om detta visserligen varit en följd af den partiella behandlingen af lagberedningens förslag till straffvalk, som nu af utskottet tillstyrkes, så har dock detta icke blifvit förmånligt för utskottsförslaget, emedan onekligen detta eljest kunnat vara bestämdare och fullständigare. I det afseendet, skulle det blifva alltför vidlyftigt och ändamålslöst, att nu ingå i en omständligare granskning. Det torde vara alldeles tillräckligt anmärka, att icke den så väl behöfliga af lagberedningen välbetänkt föreslagna definitionen för stöld och snatteri samt rån finnes begagnad; att straffet för den, i vissa fall till samma natur som stöld gränsande åverkan lemnats i sitt gamla skick, samt att ingen skärpning föreslagits för embetsmån, som tillgripa egendom tillhörande staten, milda stiftelser till fattigas försörjande eller sjukas vård, utan nuvarande 45 kap. missg.-balken lemnats qvarstående med sina betydliga benämningar, såsom uppbörd eller medel, hvarmed man ofta velat förstå penningar, i stället för all slags egendom. Det tycks dock, som dylika brister i förslaget lätt kunnat afhjelpas. Hvad som äfven i afseende på de föreslagne straffen synes vara otillfredsställande; men hvilket icke ensamt kan läggas utskottet till last, utan är följd af hela lagreformens fördröjande, det är, att då man nu i lagen föreskrifver straffarbete, beskaffenheten af detsamma ännu är obestämd, och straffet, såsom sådant, så föga egnadt att förbättra eller vara nyttigt för den förbrytare, hvilken icke ännu blifvit en förhärdad brottsling. Man har väl redan mångenstades i landet uppbyggt granna sangelsepalatser, anbringat cell-system, o. s. v. Men är väl derföre arbetet der lämpadt efter ett samhället värdigt ändamål? Att göra arbetet till ett straff kan aldrig blifva till sina följder välgörande. Det är ensar heten, som med sin starka kraft att verka till besinning, ånger, beslutsamhet att öfvergifva brottets sorgliga bana, först bör göra arbetet icke till ett straff, ty det är icke något sådant för 99 af hundrade menniskor, utan till den första belöningen för förbättrade tänkesätt, hvilken sedan kan fortsättas i det allmänna lifvet, då besrielsens tid är inne. Skall arbetet fortfarande anses som ett straff och såsom sådant i fängelser behandlas, då har man föga vunnit genom de gamla kroppstraffens borttagande. Det är endast i hopp, att snart en i den andan utförd sangelsevård må kunna motses, som man kan tro att något önskvärdt vinnes, genom det första steget till förbättring i vår brottmålslagstistning, som nu ändtligen inom Rikets Stander visar sig påtänkas. Men huru mycket återstår icke för attbringa denna del af lagstiftningen i det skick, som samhällets behof och tidens fordringar med hvarje dag göra alltmer nödigt. Skall lagens bokstaf evigt döda andan? Skall aldrig lagens anda, genom edsvurnes pröfning, få friare verka, i enlighet med rattsbegreppens utbildning hos folket och efter omständigheterna vid sjelfva den brottsliga handlingen? Skola ej de grunder, hvarefter straffet bör mötas, närmare bestämmas än nu vanligen sker, äfvensom mildring för vissa fall kunna ega rum? Skall oförvållad nåd; skall sjelfva den motsedda, oundvikliga hungersdöden icke en gång beveka samhället till mindre stränghet, vid äfven obetydliga förbrytelser emot eganderätten, under det man lemnar vida större, för det allmänna och enskilda ännu skadligare lagöfverträdelser i lindrigare förhållande bestraffade? Menedaren, som förstör den hederligaste mans heder eller ådrager den oskyldigaste menniska brottslingens straff; forsalskaren, som förstör medmenniskans välfärd, underkastas ju endast förlusten af en ära, som för bofven är utan all betydelse. Lögnaren och den falske angifvaren går ostraffad, blott han döljer argheten i sitt uppsåt och återtar angilvelsen, oaktadt den angisne måhända derigenom blilvit ohjelpligt skadad. Alla vår lags ofullständigheter i fråga om brott emot andras frihet, de få qvarstå. Med ett ord: man lemnar oss qvar med vår gamla lags alla öfriga brister, och detta sedan med så stora mödor och kostnader ett tidsenligare lagverk blifvit forbered.. Vi måste beklaga detta, om ock man för ögonblicket måste lyckönska Rikets Ständnr, i fall de med sin olyck