vel, att insurgera Italien och Polen, samt att om möjligt ännu starkare drifva kriget mot Ryssland. — Att Engelska solket, af ledsnad vid kriget, skulle sluta fred i otid, innan de utlofvade garantierna blefve uppfyllda, synes oss ock söga rimligt. Man känner med hvilken seghet England utförde kriget mot Napoleon ända till dess det vunnit sitt mål. Det är ingen anledning att samma folk skall släppa sitt mål lättare ur sigte i afseende å Ryssland, då, såsom ofvan är nämndt, en afgörande strid alltid förr eller sednare måste utkämpas mellan dessa båda stater. I Att de vestra makterna vilja Rysslands inskränkning till makt och omfång, att de kunna lemna oss garantier om Finnlands återfående och att vi kunna tryggt förlita oss på de förbindelser, som de i detta fall iklada sig — allt detta synes oss ganska klart. Mera oså kert synes det deremot, huruvida Vestmakterna vilja upprätta en Skandinavisk stormakt i Norden, genom att rikta oss med nya, stora besittningar. Här har vår diplomati ett fält för sin verksamhet. Den har att visa, att upprättandet af ett mäktigt Skandinavien är nodigt och nyttigt icke blott för den Europeiska jemvigten, utan ock för hela den Europeiska civilisationen, på sätt i en föregående uppsats blifvit antydt. Emellertid förutsätta vi, att Vestmakterna böra inse detta af sig sjelfva och att deras tvekan endast skulle härröra deraf, att de helldre sjelfva tillegna sig öfvervigten, än bry sig om att återställa jemvigten. Det sednare blilver ock sannolikt fallet, om Sverge vidblifver sin neutralitet. Om sålunda de yttre förhållandena synas oss, till trots af alla deremot gjorda invandningar, kräfva vårt deltagande i kriget, så erkännes deremot villigt, att en mängd af våra inre förhållanden tala deremot. Representationen — d. å. den del deraf, som egentligen utgör representation — har tydligt uttalat sitt misstroende till den närvarande ministeren, utan att man derpå fästat något afseende. Den allmänna meningen i landet delar representationens åsig er och anser våra ministrar, med allt erkännande af deras värde såsom enskilte män, hvarmed man dock har föga att skaffa, icke vuxne sitt uppdrag ens under fredliga tider, ännu mindre under krigiska. Förvändheten af en hop militäriska anordningar under den Lbeväpnade neutraliteten, såsom t. ex. trupprörelserna till och från Gottland, Marstrands sättande i s. k. försvarsskick, m. m. hafva ökat misstroendet till dem som uppgöra planerna till våra försvarsanstalters behöriga användning, till den högsta grad. Regeringens under de sednare åren uttryckta reaktionära tendenser framkalla naturligen de farhågor, att man ej skall vilja se en makt gå under, hos hvilken man ägt sitt bästa stöd för dessa tendenser. — När dertill lägges, att vi, genom planlöshet i anordningar och allehanda misshushållning, äro mycket klent rustade; att vårt försvarsverk, till trots af de millioner det årligen kostar landet, befinner sig i ett högst oförsvarligt skick — då, vi erkänha det, må litet hvar tveka, innan man lägger sitt ord i vågskålen, det må der väga än så litet, för Sverges deltagande i ett krig, som visserligen kunde öppna oss en stor framtid, men som ock kan inveckla oss i stora faror. Emellertid måste fosterlandsvännen beklaga, att det skall vara så illa ställdt atticke Sverge kan begagna den tidepunkt, som nu är inne, till återvinnande af vår förlorade sjelfständighet, makt och ära. Sådana tillfällen återkomma icke ofta. Huru skola vi inför efterkommande, inför historien, kunna ansvara för, om vi låta det närvarande gå oss ur händerna? Men ansvaret härför drabbar lika litet Svenska folket, som ansvaret för Finlands sista olyckliga strid drabbar Sverges och Finlands olk.