Hufvudskälet för dessa talares önskan att biträda inrättningen var, att utom det kända deruti, att personer, som under trägen tjenst ådragit sig lifvet förkortande sjukdomar, ej skulle hafva något som skydd åt sina efterlemnade, delegare uti pensionsinräuningen ej ingått uti densamma af sri vilja, under hvilket förhållande den kuude anses som en enskild stiftelse, utan att de nolentes volentes nödgas kontribuera till densamma. Orätt vore det derfore af staten att, då den säger till sin tjenare: jag afdrar af dina löneförmåner så och så mycket, på det dina efterlefvande må hafva något understöd, sedan afdraget af lönen blifvit gjord, den ej bekymrar sig om uppfyllandet af de förbindelser under hvilka samma afdrag skedde. Kassans obestånd kommer mest att drabba dem som minst hafva, den stora bevakningspersonalen, hvilken sedan den upptogs som delegare uti densamma genom tidiga frånsällen, vållade genom helsan förstörande tjenstgöring, undergräft dess fordna välstånd. Biskop Hallström trodde att orsaken till kassans obestånd vore att söka deruti, att en mängd äldre personer, såsom militärer, söka och vinna befordran inom tullverket och, sedan de tjenat någon kort tid, falla dess pensionsinrättning till last. Dessutom är det en sägen, allmän på torg och gator, och om hvars verkliga tillvaro jag är temligen såker, att det finnes något ruttet i befordringssystemet inom tullverket. Att under tullstyrelsens nuvarande dåliga förvaltning gifva anslag, hvars riktiga användande man har alla skäl att betvisla, anser jag ej rådligt, och yrkar derför bifall till utskottets afslag. Härutinnan instämde prostarne Hasselrot och Wåhlander, doktorerne Nordlander och Björkman jemte flere. Doktor Såve vill ej bestrida att en stor del af tullstatens tjenstemän äro aktningsvärda personer, synnerligast de som hafva de minsta lönerna; men om det inom något verk behöfves en grundlig reorganisation ifran hufvudet till lemmarne, så är det ivom tullstaten. Tal. anser ej skäl att piåstra med ett verk som fordrar en så genomgående förbättring, och hvarest rätta orsaken till ae öfverklagade oriktigheterna finnes der man minst skulle önska den, och som i ett förderfligt befordringssystem har sin förnämsta grund. Prosten P. C. Arosenius förklarade sig rösta för bifall till utskottets afslag, då han förmodade de af biskop Hallström uppgifna orsakerna vållat det obestånd, hvaruti pensionsivrättningen sig befinner. Prostarne Tellbom och Holmberg talade för pensionsbidraget, då det ej vore rätt att låta verkets embetsmän sota för sin chefs skuld. Prosten Qviding var tveksam om man direkt eller indirekt bör uvderstödja fonden, men finner det sednare sättet fördelaktigare, t. ex. om geveraltulldirektören ålades att af de stora emolumenter ban uppbår vid tulltjensters tillsättande betala en viss asgist till pensionskassan, som derigenom kunde, utan någons direkta betungande, komma på goda fötter. En liten silialdebatt uppstod härefier emellan doktor Gumalius å ena samt doktor Sandberg oeh prosten Almqvist å andra sidan, dertör att doktor Gumelius, som annars, enligt de sednare talarnes förmenande, brukar förfäkta den satsen att staten ej är någon allmoseutdelare, och bvilket argument jemte andra användes vid afstyrkandet af anslag till äkarnes pensionsinräuning, nu med ombildande af argumentationen, allt som den passade i stycke, tälade för tullstatens pensionsinrättning. Doktor Gumelius vederlade dessa påståenden bland annat med skilvaden af de båda pensionsiurättningarnes reglementen, af hvilka tullstatens genom sin tvingande natur förbunde staten se till att den ej ginge öfver ända. Doktor Såve bemställde huruvida icke om, oaktadt allt hvad mot tullstyrelsen blifvit anmärkt, ett understöd åt pensionssonden gifves, detta mätte ske med det uttryckliga vilkor, att dess räkenskaper skola vara underkastade Rikets Ständers revisorers granskning; ty i annat fall finnes ju ingen garanti, att denna inrättning ju icke fortfarande förblifver lika illa förvaltad som detta verks öfriga angelägenheter. — — r—— m 1 21212.