Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1854, sida 2

är i detta ögonblick ruinerad, öfverhopad med skulder och vet sannerligen icke hur mitt missöde skall kunna afhjelpas. Mina förtroligare rådgifvare söreslogo mig visserligen en utväg, den, att föröka skatterna, att påbjuda nya utskylder, med ett ord att utsuga mina undersåter. En vacker utväg, minsann! att låta fattiga stackare vidkännas följderna af min obetänksamhet och oordentlighet! Det kan visst vara möjligt att så tillgår i andra länder, men aldrig skall jag blifva den, som tar min tillslykt till ett så föga grannlaga förfaringssätt. Jag vill framför allt vara rättvis och föredrar att förblifva i min brydsamma belägenhet framför att förorsaka mitt folk lidanden. — Förträfflige furste! utropade Balthazar, rörd öfver dessa ädla tänkesätt. — Seså! återtog storhertigen leende, jag tror att ni hos mig ämnar utöfva en smickrares befattning; akta er, det blir en otacksam uppgift, ty ni finner här ingen som skulle vilja biträda er. Jag äger icke mer något att betala smickret med; mitt hoffolk har aflägsnat sig. Då ni kom hit, genomvandrade ni tomma salar, ni träffade hvarken på kammarherrar eller kavaljerer. Dessa herrar hafva begärt sitt afsked, de civila och militära medlemmarne af min hofstat, mina ädlingar, mina sekreterare, mina adjutanter och flera andra hafva öfvergilvit mig, under förevändning att jag icke kunde betala deras anslager och aflöningar. Ni ser mig helt allena; jag har qvar blott några få trogna och tåliga tjenare och den högsta personligheten vid mitt hof är för ögonblicket den gode, hederlige Wilfrid, min gamle kammartjenare. I den öfyergifne furstens sist yttrade ord låg ett uttryck af undergifven sorgsenhet, som rörde Balthazar; två tårar lyste i theaterdirektörens ögon, han kunde ej dölja sin rörelse; hertigen återtog, leende: — Åh, beklaga mig icke; jag känner mig allsicke olycklig öfver att ej längre se mig omgifven af dessa hycklande fysionomier, tvertom är det en lättnad att känna sig befriad från ett tryckande ceremoniel, samt att slippa åsynen af några narrar och lika många spioner, som från morgon till afton omgålvo mig. Prinsen sade dessa ord med det mest otvungna utseende och med en uppriktighet, som ej lemnade rum åt något tvifvel. Balthazar kunde ej afhålla sig från att lyckönska honom osver hans mod. — Sådant behöfyer jag mera, än ni tror, fortfor Leopold, och jag kan ej ansvara för att äga tillräckligt deraf, för att ut