Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1854, sida 2

härda de nya slag, som hota mig. Att vara öfvergifven af mina hofmän vore ett intet, om skulden dertill låge blott uti mina finansers dåliga tillstånd; såsnart jag åter blir vid kassa kunde jag, ifall jag finge lust, köpa mig andra, eller fastmera förskaffa mig det nöjet att återtaga de gamla, för att hålla dem i tygeln och hämnas en smula på dem efter mitt eget välbehag; men deras oförsynta affall kommer mig att förutse stormar på den politiska horizonten, som våra diplomater uttrycka sig. Brist skulle ej ensam varit i stånd att jaga från palatset dessa menniskor, begärliga ester ärestallen lika mycket som efter penningar; de skulle hafva afvaktat lyckligare dagar och deras fåfänga skulle hafva lärt girigheten att gifva sig till täls. Att de lemnat mig har skett derföre, att de kände marken bränna under sina fötter och voro i godt förstånd med mina ovänner. Jag kan ej dölja för mig sjelf den fara, som hotar mig. Jag är illa anskrifven hos Österrike ; Metternich ser snedt på mig; i Wien finner man att jag är för liberal, för populär, de säga att jag ger ett skadligt exempel, förebrå mig att regera för alltför billigt pris och icke låta mina undersåter känna oket. Der ser ni de ledsamma skäl som man bringar tillhopa, för att spela mig ett elakt spratt. En af mina kusiner, öfverste i Österrikisk tjenst, har godt öga till mitt Storhertigdöme; jag säger Storhertigdöme, och det hela utgör tio mils längd och åtta i bredd, men jag tycker om det, sådant det är, det passar för mig, jag har nu blifvit van att styra det och om jag skulle mista det, skulle jag verkligen känna saknad. Kusinen, som vill intaga min plats, har tagit sig före att genom chikaner bereda mig förlusten af mina obestridliga rättigheter; han har börjat en rättegång mot mig inför kejserliga hofrätten, och ehuruväl min sak är klar och går förträffligt, är det ändock ej omöjligt att jag förlorar, ty jag har inga penningar, hvarmedelst jag skulle kunna upplysa mina domare; mina ovänner äro mäktiga, förråderiet omger mig, man söker draga fördel af mitt ekonomiska betryck i ändamål att göra mig mina rättigheter förlustig medelst en bankrott . . . . Under dessa kritiska omständigheter skulle jag ej önska någonting högre, än att hafva spektakler att förströ mig med, men äger hvarken theatersalong eller medel att låta anordna en dylik. (Forts.)