Spanien. I. Då man betraktat Spaniens föregående revolutioner, hvilka alla bära nästan samma karakter som den nu inträffade, ligger den föreställningen nära, att det lika litet skall lyckas nu som förr, att bringa rörelsen till en god utgång, utan att det skall gå nu som alltid, att den gamla fördersvade styrelsens och dess handtlangares intriger, i samverkan med det exal terade partiets öfverdrifter, skola framkalla en ny reaktion och återföra allt till det gamla. Flera omständigheter tala dock emot en sådan åsigt och ingifva det hopp, att rörelsen denna gång skall leda till ett bättre resultat. En af dessa omständigheter är, att de politiska begreppen hafva på dessa sista 30 år blifvit på en gång mycket renare, klarare och tillika mera praktiskt bestämda. Man sväfvar nu icke längre inom sådana abstrakta theoriers dröm-luft, som man gjorde för några år tillbaka. Frankrike kan genom sina sednare revolutioner och Amerika och England genom sin lugnare utveckling på frihetens bana gjort en del af theorierna till verklighet och visat de andras icke blott outförbarhet, utan förnuftsvidrighet. Många tecken antyda, att denna ersarenhet ej gått förlorad för Spanien, utan att det åtminstone inom dess medelklass gifvas män, som se sakerna med en praktisk politisk blick. Det betänkliga i ställningen ligger mellertid deri, huruvida dessa man skola blifva herrar öfver revolutionen och kunna leda den till en god utgång. Det lider nemligen intet tvifvel, att ju de exalterades parti nu är mycket starkare än någonsin, emedan missbruken gått allt för långt och emedan det här gäller samma lag som öfverallt, att ju längre ett samhälle hämmas i sin utveckling, ju starkare blir den slutliga krisen och ju större steg måste man taga, för att uppnå det rätta utvecklingsstadiet. Dessa exalterade komma sannolikt att yrka om icke monarkiens upphäfvande, dock den närvarande dynastiens afskedande. Ingendera af dessa fordringar synas oss i och för sig ölverdrifna eller oförnuftiga, men i närvarande stund kulle åtminstone monarkiens upphäfvande vara något ganska oklokt. Så komma de moderata också säkert att uppfatta saken och skola yrka antingen ett regentskap, med thronföljdens bevarande åt ett af Isabellas barn, eller ock denna drottnings bibehållande på thronen, under ett parlamentariskt styrelsesätt. Stannar man vid något af de sednare alternativerna, och kunna revolutionens män ordna förhållandena på den grunden, sammankalla en konstituerande församling, bereda landets representation garantier mot de reaktionära inslytelser, som helt säkert genast skola börja göra sig gällande, samt åvägabringa enighet och hållning både inom sig och inom den blifvande representationen, då kan man vara ganska trygg attingen främmande makt kommer emellan och blandar sig uti saken. För Ryssland är detta numera omöjligt. Frankrike och England hafva fullt upp att göra och skulle säkert i alla fall ej lägga två strån ikors, för att hjelpa den depraverade Bourbonska regentsamiljen. Öster: rike kan med bästa vilja ingenting göra i den affären. Den ende, som skulle kunna halust, att söka åstadkomma en absolutistisk restauration, vore väl konungen i Neapel, den ende ännu regerande Bourbonen, men hans krigsrustningar torde vara nödiga för andra ändamål, särdeles om det besannar sig, att Sicilien åter börjat röra på sig. Dessutom lärer väl all konung Bombas makt vara föga farlig för Spanien. Håller sig derföre den spanska revolutionen inom moderationens gränsor — ehuru det äfven finnes en gräns för sjelfva moderationen Oo 1 — 2 O0 . —