Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1854, sida 3

IIIII. Berättelsen heter: LIETIETS Sjöäfventyr på Wenern. (Ur ett bref.) — — — I trots af dina afskräckande målningar af de obehag och olägenheter, som Wenerns nuvarande låga vattenstånd och dess ofullständiga sjömärken medföra för resande, gick vår ångbåtsfärd från Wenersborg till Mariestad obehindradt och såsom en lätt dans på böljorne, ehuru en och annan saknad eller felande prick måste ersättas genom kaptenens och rormannens inhemtade kännedom om läget af de grund, som här och der uppväxt i segelleden sedan vattenståndet blifvit lågt, men som detta oaktadt ej blifvit, eller blifva, prickade, och som af lotsstyrelsen icke erkännas, emedan de icke tillhöra de gamla privilegierade prickställena. Med anledning af några sådane, af vår kapten för lvtsstyrelsen förut anmälde, grund, infann sig, vid fartygets ankomst på Mariestads redd, lotslöjtnanten ombord, och påstod att vår kapten misstagit sig, samt att de anmälda grunden icke funnes, till bevis hvarför lotslöjtnanten erbjöd sig att i sin lotsbåt ro före ångfartyget segelleden framåt. Kort derpå gledo vi i half fart majestätiskt och under lotschefens egen ledning segelleden framåt, och jag må ej dölja för dig, att dennes så fasta hållning och exemplariska sjelfförtroende kom mig att med en sorts medömkan anse dina förr framkastade skrupler i afseende å lotsväsendet och prickhållningen å Wenern, och att med en sorts missgillande betrakta de mystiska grimacer, som aflöste hvarandra på vår rormans eljest lugna anlete, under det han styrde kurs i lotsbåtens kölvatten. Förlåt mig, min bror, jag blef snart straffad, och ditt erkändt goda omdöme vann snart en lysande upprättelse. Lika hastigt som passagerarnes sinnen förut höjt sig genom lotslöjtnantens tryggande ord, lika hastigt höjdes, helt oförmodadt, efter några minuters fart, äfven våra kroppar, i det fartyget red upp på en undervattens högstens-ås (hvilken lotschefen några ögonblick förut i sin lilla båt lyckligen passerat), sträckande sig tvert öfver segelleden många famnar utåt båda sidor och liggande endast 4 å 5 fot under vattenytan, så att den från fartygets däck kunde ses. Vårt vackra snabba Wenern såg ganska otympligt ut i sin nya ställning, ej olikt en stegrande kavallerihäst, hvilken är i begrepp att sätta öfverk en väldig stenmur. Utomdess var ställningen ganska betänklig deri, att fartyget var med kölen till flere fots djup inkilat mellan stenarne och således dess läge af en serdeles stationär beskaffenhet. Passagerarne uttalade oförstäldt för den förbiroende lotslöjtnanten sin lifliga obelåtenhet med hans tillgörande, och framställde den rättvisa fordran, att då fartyget för hvarje resa betalar ganska dryg lotsafgift, borde ock segelleden vara fullständigt utprickad och passagerarne friställde från förluster och obehag af denna sorts beskaffenhet. Dålotslöjtnanten, äfven efter fartygets påstötning, icke ville erkänna denna betydliga högstensbank såsom något ordinarie grund och såsom sådan berättigadt till serskild prick, emedan en sådan åtgärd skulle efter utsago ändra antalet af de af ålder för Wenern bestämda prickarne och öka underhållskostnaden, sammansköto på stället några passagerare (för att varna efter följande ifrån samma missöde, som vi nu undergått), närslutne 5 rdr 16 sk. bko, hvilka jag anhåller måtte genom tidningsredaktionen blifva öfverlemnade till respektive direktionen tör Wenerns prickhållning, att användas till underhåll af något extra sjömärke å detta grund, intill dess att detsamma möjligen kan blifva enrollerat ibland de ordinarie grnnden i Wenern och derigenom få permanent anslag för en nödig prick. Insändarne hafva visserligen gjort klart för sig att direktionen för lotsverket och prickhållningen på Wenern, såsom af kommunal egenskap, icke kan handhafvas med den sakkännedom och noggrannhet, som om den utöfvades af kronans aflönade och direkt ansvarige tjenstemän, och skulle således deruti kunna hemta någon sorts skäl att nedsätta fordringarne på prickhållningens fullkomlighet; men äfventyret af menniskolif och gods är härvid alltför stort, för att tåla några afprutningar. Utomdess fordrar rättvisan högt, att staten lika omsorgsfullt hägnar den sjöfart, hvilken bedrifves på rikets stora insjöar, som den som öfvas på rikets hafskuster. Icke kan med något sken af rättvisa våra sötvattenssegläre anvisas den bittersalta lotten att messledas af ofullkomliga kort och sjömärken, under det att saltvattenseglarne tillgodonjuta af den söta lotten att ledas af goda kort och lotsar samt fullständiga sjömärken. Aro alla dessa seglare Sveas barn, måtte de väl äfven ega lika anlott af samhällstillståndets fördelar. För mig synes alldeles oförklarligt, hvarföre Wenern icke blifvit, långt före detta, undersökt vid dess lägsta vattenstånd, och sjömärkena derefter utsatte, i hvilket fall de skulle duga för alla vattenytans ändringar, och sjöns, för jordbruket högst nyttiga, sänkning kunna utföras utan men för segelfarten. Icke mindre oförklarligt synes mig, huruledes den ganska maktpåliggande segelfarten å detta stora farvatten kan lemnas i direkt beroende af en kommunalstyrelse, utan kännedom i seglationsyrket och utan direkt ansvarsskyldighet, under det farten å våra hafskuster kontrolleras af statens lönade och ansvariga lotsverk. Icke skulle detta verk kunna anse sig öfverbelastadt att äfven taga hand om de inre seglationslinierne och att derigenom minska de årliga sjöskador, som tima å Wenern. Anser du, min bror, desse här angifne åsigter för sig rigtige och i öfverensstämmelse med din förut ofta yttrade öfvertygelse om behofvet af en omskapning af Wenerns lotsstyrelse, så vet jag ej ändamålsenligare väg, än att gifva saken publicitet och väcka allmänna uppmärksamheten å den skadliga osullstandigneten af Wenerns sjömärken, hvilken då ej kan förfela att slutligen vinna behoslig rättelse och sullkomligande. —