Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1854, sida 1

Louis Marzou, af B. Sourestre. (Öfversättning. (Forts. fr. N:o 174.) — Du vore det nu, om icke strandsläparen funnits, anmärkte Goron ironiskt; han kände huru förödmjukande denna tanke måste vara för Store Luc. Denne stampade med foten. — För f—n! jag talar icke om det! svarade han; och det är dessutom en tjenst, som han likaså väl visat dig, som mig. Marzou ville lägga sig emellan, men skepparen och hans matros voro alltför uppretade för att antaga hans bemedling. — Tacka honom för det han tog din båt, sade Goron grinande; om du sjelf styrt den, så låge den nu på hafsbottnen. — Jag skulle då åtminstone ha kunnat köpa mig en annan, svarade Lubert i en rå ton; då jag icke är en sådan tiggare, som visst folk. — Menar du mig? frågade skepparen, och hans öga slammade. — Dig mindre än andra! invände Lubert med ett plumpt skratt; eftersom mina pengar skola in i din slägt. Goron, som satt sig ned vid spiseln, sprang ursinnig upp. — Nej, för djefvulen! Det ska hvarken dina pengar eller du sjelf, din eländige stackare! skrek han. — Bra taladt, skeppare! hviskade en svag men tydlig röst. Goron såg upp. Den döende hade vändt sitt ansigte mot spiseln; han hemtade andan något lättare, och hans blick syntes klarare än vanligt. Marzou skyndade fram till honom med ett utbrott af glädje. — Gud vare lof, att ni nu är bättre, fader Luz, sade han, i det han lutade sig ned mot den sjuke. Det var blott en kris, och nu är den öfverstånden. Ett lätt småleende spelade kring Marillas tunna läppar. . — Laga du bara i ordning vaxljusen och vigvattnet, svarade han sakta; men det sagnar mig dock att jag kan taga med mig den lugnande vissheten, att Niette icke skall gifta sig med det der odjuret.