Landsorten. Frän Norrköping skrifves under den 26:te den nes: Sistl. Thorsdags afton inträffade på Saltänge ett större slagsmål, som slutades med — ett dråj Deltagarne deruti voro: Tyske matroserne Ernst Vaact Fr. Möser, Joachim Jentz och jungmannen Chr. Har der, alla tillhörande besättningen på här liggande Meck lenburgska galeasen ,Providentia,, samt kocken å sko nerten ,Vikingen, från Carlskrona, Jonas Olsson, jemt matrosen Johan Haglund, jungmannen Pehr Aug. Pet tersson och kocken Anders Jonsson, de sistnämnd å skonerten Johannes, från Kalmar. Förloppet der vid är följande: De Tyska motroserna, som befunni sig på väg till Saltängen, hade i ett gathörn derstäde: anträffat de förut nämnde Svenska sjömännen, hvilkvarit inbegripna uti samtal med tvenne yngre qvinns personer. Följden af sammanträffandet blef ett vild slagsmål, hvarvid Tyskarne, såsom till antalet under lägsne, måste retirera. Matrosen Vaach, hvilken, en. ligt ett vittnes intyg, först gifvit sig i samtal med de Svenska sjömännen, träffades vid tinningen af en sten under det han flydde, och matrosen Jentz fick ett slag på ögat. Sedan Vaach repat sig efter slaget och jemte de andra Tyskarne ankommit till deras fartyg, som låg straxt nedom kronomagasinet, hade de förföljande äfven dit anländt och, enligt vittnens berättelser, kocken Olsson då med något tillhygge tillfogat Vaach ett hårdt slag i hufvudet. Efter det de Svenska sjömännen aflägsnat sig, lade sig V. till hvila, men var då af de erhållna slagen så svag, att en af hans kamrater måste afkläda honom. Följande morgon befanns han död i sin koj. — Undersökning, rörande detta uppträde, har förevarit i Poliskammaren, som remitterat målet till Rådhusrättens andra afdelning. Efter hvad det synes, är det de Svenska sjömännen som vid detta tillfälle begått största våldsamheterna, hvadan de ock blifvit häktade. Det gamla ordspråket: ,Det är icke ens fel att två träta,, torde emellertid äfven här ej sakna sin tillämpning. — I Borås Tidning för i Thorsdags läses: I Söndags, ungefär vid middagstiden, upptäcktes eld hafva utbrutit å en till Osdahl hörande skog, inemot en half mil från staden. Sedan en stor mängd menniskor tillkommit och man huggit en s. k. väg i skogen, lyckades man dämpa elden, hvartill äfven myc ket bidrog, att det var i ungskog, som elden först yp pats, hvaraf inträffade att det ej brann i topp, utan följde marken utefter. Hade elden nått en nära intill belägen timmerskog, hade, med den ihärdiga torka, som så länge varit rådande, oberäkneliga förluster kunnat uppstå, och till och med Osdahls herregård varit allvarsamt hotad. Frivilliga Brandcorpsen med spruta afgick till stället för att skydda herregården, men som elden kunde dämpas innan den hunnit så långt, gjordes deraf lyckligtvis icke behof. Beklagligtvis har man påtagliga skäl att antaga det elden blifvit anlagd. Misstankan har fallit på en f. d. torpare under Osdahl, vid namn Magnus Boj, som af egaren, hr H. Carling, blif vit, för visad oärlighet, afskedad från det torp han innehaft, och, som man tror, för att hämnas, hafva begått detta nesliga brott. Misstankarne fästes vid Boj derföre att han flere gånger lärer hotat att göra hr Carling någon skada. Boj som varit tagen i ett slags förhör, har dervid till hälften bekänt, och har i följd deraf blifvit insatt i härvarande häkte. — I Hallandsposten skrifves från Halmstad: Fredags eftermiddag den 21 dennes timade genom vårdslöshet den olyckshändelsen, att skepparen Sven Persson, förande båten N:o 156, under resa från Höganäs till Arilds läge, utanför Kullaberg, vid godt väder öfverseglade en för ankar liggande snipa, hvari 3:ne gossar befunno sig. 2 ne af dem drunknade och den tredje blef bergad af en i närheten varande segelbåt. Sven Persson gjorde ej det minsta försök att berga de öfverseglade, utan fortsatte helt ogeneradt sin resa. Fyrmästaren på Kullaberg, som åsåg händelsen, skickade genast bud till länsmannen, så att Sven Persson och hans båtkarl, Lars Trapp, genast vid hemkomsten blefvo häktade. dninin TEEN RI