Louis Marzzou, af E. Sourestre. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 172.) Emellertid hade de båda båtarne stött från land, för att med tillbjelp af årorna nå den yttersta punkten af fördämningen; de framkommo dit nästan samtidigt och stannade för att hissa segel. Ögonblicket var mycket gripande och högtidligt för alla åskådarne. Med seberaktig nyfikenhet betraktade de dessa tvenne båtar, som ännu lågo i skydd af fördämningen, men hvilka blott några famnar skiljde från det vilda hafvet. Då derför seglen, i hvilka alla refven bhfvit intagna, höjde sig längsefter masterna, uppstod en allmän rörelse, afbruten af ångestrop. Marzou och Goron, som höllo förstången, vände sig tillbaka mot hamnen och hälsade med hattarne. Nästan i samma ögonblick såg man båtarne, som passerat fördämningen och nu kommo in under vinden, fara åstad som tvenne snabblöpare, och de krängde till den grad, att deras klyfvare vidrörde böljorna. De nalkades just det stora inloppet, der strömmen förökade faran, då Niette och pastorn kommo ned till hamnen. Då den unga flickan varseblef seglen, som ilade framåt, utstötte hon ett anskri, hopknäppte händerna och kände sina ben vackla. — Gud, det är för sent! stammade hon och stödde sig mot kyrkogårdsmuren. Tillochmed den gamle presten kunde icke återhålla ett utbrott af smärta; ifrigt frågade han de församlade fiskarena efter de närmare omständigheterna vid utmaningen, och då de berättat honom allt, frågade han dem med lägre röst, om faran verkligen vore så stor. Fiskarena sågo på hvarandra utan att svara, och höjde på axlarne. Slutligen gjorde Store Peter, som söljt båtarne med ögat, en olycksbådande rörelse och sade: — Med undantag af ebben, som hjelper dem, är allt emot dem; vinden drifver dem ständigt sydvart, och de måste gå sida vid sida i ett strömdrag, der hvarje störtsjö hotar att sylla