Målet angående häktade Olof Svensson, tilltalad för ullgrepp af råg, tillnörig bagaremästaren J. E. Reuterseldt, från ett magasin vid smala vägen, har å nyo sörevarit i poliskammaren. Den af Svensson uppgisne kamraten, arbetskarlen Andreas Jakobsson, som enligt Svenssons utsago skulle ha varit egentlige upphossmannen till stölden, har sedan förra rättegångsiillsallet blifvit ertappad af öfverpoliskonstapeln Göthe. Såväl Jakobsson, som den förut omnämnde pålitlige vaktkarlen vid Iöglundska saltsabriken, Carl Andersson, mot hvilken under tiden så graverande omständigheter förekommit, att han blifvit i häkte inmanad, voro på utsatt dag inställde för ransaknings undergående, då äfvenledes tvenne vid samma fabrik anställde arbetare, Johannes Lindberg och Andreas Larsson, på kallelse sig infunnit. Bagaremästaren Reuterseldt, personligen tillstädes, uppgaf att han icke vetat af stölden, förr än Göthe derom underrättat honom. Vid sedermera verkställd uppmätning af den uti magasinet befintliga spanmål har det visat sig, att icke mindre än 30 tunnor råg blifvit stulna. Häktade Andreas Jakobsson berättade om stölden alldeles raka motsatsen af hvad Svensson uppgifvit eller au det icke varit J. utan Svensson, som kände lokalen uti hamnegendomen, der magasinet var beläget, hvilken föreslagit att helsa på derstädes, hvarefter S. natten till den 21 nästl. Juni, sedan han en stund förut varit inne i fabriken hos Carl Andersson, medelst en stege ingått i magasinet genom en öppen stående lucka. Sedan några säckar af S. blifvit fyllda med råg, hade A. hjelpt S. att bära dem ned uti en båt, hvarpå A. och J. dermed begifvit sig till Surte qvarn, der J. på S:ns begäran, stannat, för att efter rågens förmalning transportera mjölet landvågen tillbaka till S., som med båten återvändt till staden. På vägen dit hade J. likväl i Gamlestaden mött S. som till en der i granskapet boende person, David Larsson, försålt 7 lisp. mjöl å I rdr 16 sk. pundet. Af de härför erhållna penningar fick J. icke en styfver. Derefter bortprånglade S. en säck mjöl till en då i kanalen med sin båt liggande skeppare. J. för sin del fick endast en helt liten påse mjöl, som han lemnat till sin hustru; hvadan han erhållit nästan ingenting för sitt besvär. Uti stölden hade han följaktligen icke deltagit. Huru mycken trovärdighet denna tjufhistoria förtjenar, synes bäst deraf, att då länsmannen i den ort der Jakobsson är boende, till följe af poliskammarens skrifvelse om J:s gripande och hitsändande, infunnit sig i dennes bostad, har vid derstädes anställd visitation anträffats ett förråd af 10 lisp. mjöl och en hel säck salt. Det tyckes således som saltsabriken äfvenledes fått skatta till detta tjufsällskap, som haft så goda medhjelpare uti sjelfva sabriksarbetarne. Hvarken Svensson eller Andersson ville emellertid godkänna Jakobssons förklaring, utan vidhöll den förre sin tjufhistoria och den senare åberopade sin vid första förböret afgifna berättelse, förnekande ihärdigt all delaktighet i stölden. Derefter förekom Johannes Lindberg, som under synbar ånger omtalade, att han, på Andreas Larssons förslag, jemte denne, en afton i sistl. Januari månad, ingått, medelst nägra lösa bräders fråntagande, uti magasinet, derifrån de borttagit c:a 2 skeppor råg, som blifvit förmald på slussqvarnen, hvarefter mjölet delats dem emellan. Rörande den af Svensson och Jakobsson begångna stöld, dervid kamraten Andersson varit behjelplig, derom försäkrade han sig icke ega någon kännedom. : Andreas Larsson deremot visade sig lika fräck och oförskämd som Lindberg synts ångerfull; Larsson hade sig ingenting bekant om Svenssons och Jakobssons pahelsning i magasinet Hvad Lindbergs berättelse anginge, så förklarade han den för sanningslös, och påstod att intet afseende borde fästas derå, helst Lindberg vore mindre vetande. Dessutom gaf Larsson så orediga svar på de till honom framställde frågor, att man lätteligen kunde finna, det han försvarade en sjuk sak. Slutligen fann han likväl för godt att nämna, det han den 22 Juni yttrat till Svensson, enär Larsson bemärkt att stegen varit begagnad och råg spilld på gården, att Svensson burit sig dumt ät, hvartill denne svarat: ja, ja, tyst tala alldrig om dent. Derefter hade Svensson omtalat hurusom han och Jakobsson föröfvat stölden nämnde natt, dervid Svensson likväl icke tillagt Andersson någon delaktighet uti densamma. Göthe anmärkte härvid att Andersson detta oaktadt säkerligen varit med om att plundra magasinet, enär han för Göthe yttrat, att han uti sistl. Februari fått tvenne tunnor mjöl af Svensson, hvilket bevisar att tjufbandet flera gånger helsat på uti magasinet. Åndersson kunde också nu icke förneka detta yttrande, men påstod, att han betalt mjolet med 21 rdr tunnan till Svensson, som uppgifvit sig ha köpt det af en skeppare. För ransakningens vidare fullföljd remitterades målet derefter till vederbörlig domstol, och Olof Svensson, Andreas Jakobsson samt Carl Andersson assördes till bäktet, hvaremot Johannes Lindberg och Andreas Tarsson fingo tills vidare vara på fri fot.