Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1854, sida 1

ne och sade, vändande sig a fåror, på hvilkas toppar ett grönaktigt skum bil1; dade sig. Ett doft buller, som kom utifrån rum sjö, tjöt längsmed kusterna såsom en sorglig varning. På horizonten trängde ännu några ljusstrimmor genom molnen; men öfverallt annorstädes syntes himlen vidröra vattnet. -— Vädret ser, uppriktigt taladt, svårt ut, sade Store Peter. Snart är hafvet i fullkomligt uppror, och de som segla ut ur hamnen, göra bäst uti att onbesalla sig i sina helgons skydd, ty segel och åror lära icke kunna bjelpa. — För tusan! sade Lubert, du kan väl begripa, alt ingen kristen själ vill sticka i sjön så länge denna afgrundsvind piper i öronen på honom. — Ha, om jag blott hade en båt! utropade Louis Marzou, som alltifrån första ögonblicket betraktat himlen och hafvet med ängslig otålighet. Store Luc vände sig om mot honom. En båt! upprepade han ironiskt, du göra med den, kruka? — Det som du icke vågar göra! svarade Louis, hvars ögon fått lif. Jag skulle skaffa hjelp åt honom, som ber derom. Du! utbrast Lubert hånskrattande; det är ypperligt! och hvad skulle Hör ni hvad han säger, ni andre? Han har redan glömt den sista affären! För en stund sedan svarade Marzon — sade jag 1I dig, att du är starkare än jag; visa nu att du har lika mycket mod; tag din båt och låt oss tillsammans segla öfver till ön. Lubert syntes förlägen; han betraktade de kringstående och då han såg allas ögon fästade på sig, till Goron: — Hvad sager ni om det, skeppare? sig vara modigare än vi. — Om jag har orätt, så segla med! sade Lonis. Tack skall du ha! sade Store Luc sörsmadligt; jag har Strandsläparen tror lingen dust att göda hajarne. I — J riljen således icke hjelpa en olycklig ? utbrast Lonis med värma och blickade omkring bland de församlade. Ah, det är Gud, som nu hämnar mig. För ett ögonblick sedan ansågen J mig för en feg stackare, emedan jag gaf vika för en, som är starkare än jag; men styrkan är oss gifven af en händelse, då deremot modet är beroende af vår egen fasta vilja. De som skrattade då de sågo mitt blod flyta, skola nu visa, om de hade rätt att le. Låt sel Jag utmanar dem nu! man gifve mig en båt och låte dem taga en annan! det blir en tvekamp med sehöjde han på axlar-j I