Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juli 1854, sida 1

Louis Marzon, I af E. Souvestre. l (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 171.) Vid det första slag, som skepparen gifvit Marzou, hade Jaumic skyndat till sin brors hjelp med en sten i hvardera handen; men då han såg, att Louis icke gjorde något motstånd, : hade han stannat på något afständ, bestört och nästan uppbragt. Goron, som ovilkorligen hejdades i sina våldsamheter genom sin, motståndares passiva förhållande, tog sin tillllygt till hotelser, då han afbröts af häftiga rop, bland hvilka man hörde hans och Luberts namn. Han vände sig om och varseblef flera af byns innevånare, hvilka skyndade till stället, pekande utåt hafvet. I — Nå, hvarför skrika de på det der sättet? frågade Store Peter. — Se derborta på ön Met! svarade rösterna. — På ön Met? Hvad har händt der? — Nödslaggan! Allas ögon fästade sig på den angisna punkten, och man varsnade verkligen flaggan, som svajade för vinden, belyst af en solstråle. — F-n ta mig är icke det en olyckssignal, anmärkte: Store Peter; — ty Luz Marillas hissar icke sin klut för ro skuld. — Ja, och då vi senast hemtade hem kreaturen från ön, skakades han af febern; tillade en bonde. ö — Hvem vill skynda till hans hjelp? frågade en qvinna. — Det är en sak, som angår skepparne, svarade Store Peter. Alla blickade på Goron och Lubert; men den förstnämnde, som ett ögonblick betraktat hafvet, höjde på axlarne. — Skepparne äro inga marsvin, svarade han barskt. De sjömän, som äro här, må se sig väl före. Böljorna hade också verkligen i detta ögonblick ett fruktansvärdt och olycksbådande utseende. Satta i rörelse af en nordvestlig vind, som med hvarje sekund tilltog, öppnade de ) i I I I I I