Styckegods. Dominlaue-Frangols Arago, (den store franske astronomen och sysikern, som afled i Oktober månad sistlidet år) var född i Estagel den 26 Febr. 1786. Hans fader, tjensteman vid myntet i perpignan, lät honom studera vid kollegiet i denna stad. År 1803 utgick han derifrån vid en ålder af 17 år, för att, efter en högst lysande examen, ingå vid polytekniska skolan. Sednare blef han anställd vid observatoriet i Paris, i egenskap af sekreterare vid longitud-byrån. På rekommendation af den namnkunnige Monge, blef Arago af Napoleon I år 1806 uppdragen att, jemte hr Biot, för närvarande dekanus vid vetenskapsakademien, hvars ledamot han varit i mera än 50 år, samt spanske kommissarierne, hrr Chaix och Rodrigues, fortsätta arbetena vid Måchain och Delambre, för mätningen af jordmeridianens båge. Detta oerhörda företag, som skulle tjena till grund för meter-systemet, har blifvit ett af den utmärkte vetenskapsmannens ärofullaste. Kriget emellan Frankrike och Spanien utbröt. Den lärde mannen befann sig midt ibland en befolkning, som väpnade sig rundt omkring honom. Man ansåg honom för en spion, och han nödgades förkläda sig till bonde. — Då han icke tänkte på något annat än att rädda sina papper och instrumenter, sökte han och fann en fristad på ett spanskt fartyg, samt lät innesluta sig i citadellet Belver, för att undkomma befolkningens raseri och få arbeta i trygghet. Från denna tillflyktsort begaf han sig till Algier och steg derifrån ombord, för att afresa till Marseille. på resan blef han tillfångatagen af en spansk fribytare och kastad på pontonerna vid Palamos. — Deyen ryckte honom undan den svåra behandling, som man låtit honom lida. Änyo steg han ombord för att begifva sig till Marseille; men denna gång dref honom stormen tillbaka till afrikanska kusten. Han anlände till Bougie och nödgades för att komma till Algier att iklada sig Beduin-drägt. Först 1809 fick den unge, hårdt pröfvade lärde återse Frankrike, der han erhöll en värdig belöning för sina arbeten, sitt mod och sina mödor. Vid tjugotre ars ålder utnämndes Arago till ledamot af vetenskapsakademien och professor i polytekniska skolan, hvars varma försvarare han alltid var och der han bibehöll sin plats i nära tjugo år. r 1830 efterträdde han Fourier såsom ständig sekreterare, en hög post, som på samma gång den ålade honom stora pligter, också beredde honom tillfälle att utföra stora saker. Från denna tidpunkt var Arago inblandad i de revolutioner, hvilka under tjugotre års tid upprört Frankrike, och historien skall gifva honom den plats, som han förtjenar att intaga i dessa vigtiga händelser, hvilka icke litet bidragit att försvaga denna starka konstitution, som uthärdat så många mödor, och som lofvade en lång och kraftfull ålderdom. Begåfvad med en mäktig stämma och en naturlig vältalighet, fängslade Arago lätt sina åhörare. I deputerade kammaren, i akademien, vid sina föreläsningar voro allas öron spända när han talade. Man kunde svårligen vara mera klar och tydlig. Han förstod att lämpa de svåraste satser efter hvarje olika fattningsgåfva. Hans akademiska föreläsningar och disputationer afhördes med alltid oförminskadt intresse. Frans Aragos död vor en i dubbelt hänseende sorglig händelse. Den beröfvade hans familj en god och uppoffrande husfader och vetenskapsakademien en säker, kraftfull och upplyst ledare. Han hade öfver dess arbeten ett afgjordt och för länge sedan erkändt inflytande, som ej kunde såra någon annan än medelmåttan och den låga afunden. Det var hans nöje att uppmuntra och gynna alla dem, hos hvilka han upptäckte någon förijenst, och allt det goda och nyttiga han åstadkommit under sin alltför korta bana, ligger för öppen dag. Man erinre sig med hvilken värma han omhuldade Nipces och Daguerrees vackra uppfinning, som nästan ästadkom en revolution inom konstens verld, — med hvilken kraft han vid de rådplägande sammankomsterna alltid talade för observatorium i Paris, som har hans ihärdighet att tacka för de mest nyttiga inrätt