Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1854, sida 1

den unga mannen på detta sätt vädjade till hans valvilja. Mätte krabborna äta ut ögonen ur mitt hufvud, om jag velat skada Niettes rykte! Det jag sade, var blott för att prata, och för det alla veta, att du har ett godt öga till henne. — Det är lögn! ropade Goron och stampade mot marken. För djefvulen, svara honom då, att det är lögn; säg att Niette är intet för dig, att du vet, det hon står alltför högt öfver dig; säg, att du aldrig tänkt ditåt, säg det straxt! — Förlåt, fader Goron, men jag kan icke ljuga, svarade Louis med sorgsen fasthet. — Du erkänner således din fräckhet, hund! ropade skepparen förbittrad. Du bar hört det, Lubert, den der vill intaga din plats! — Det ar godt! sade Store Luc, som hittills icke deltagit i samtalet, men nu ville begagna tillfället att bruka sina näfvar. — Vi ska se till, hvem som är den starkaste! nå, fort, af med din tröja! — Det behöfves icke, sade Louis lugnt; jag vet att du är starkare än jag. Bland åskådarne hördes ett förvånadt mummel. — Ser ni! han vågar icke! utbrast Lubert med triumferande min, i det han uppvecklade ärmerna på sin ylletröja och visade sina jättestarka armar, — men jag har ändå lust att ge honom en liten minnesbeta. — Nej, sade Goron, det tillkommer mig. Och i det han gick Louis in på lifvet, så att han nästan vidrörde honom, sade han med sammanbitna tänder: — Du är rädd för Store Luc, fege stackare! Nåväl, låt se om du är modig inlör en annan. Han hade långsamt upplystat handen och slog den unge mannen i ansigtet. Denne vacklade, blodet sargade hans läppar, wen han cjorde icke en rörelse. — Hvad! utbrast skepparen, som denna orörlighet syntes göra alldeles ursinnig. Har du icke en gång mod att försvara Skall jag göra om det igen? Ett nytt och ännu ett slag träffade Marzou, som blef stående fullkomligt lugn. Denna gång hördes höga rop bland fiskarena. Hån och smädelser nedströmmade öfver strandsläparen, hvilken utan att svara något, astorkade blodet, som slöt öfver hans ansigte. (FIrts.)