Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1854, sida 1

han räddat Niette och strandslaparen, skyndade han bort till Goron, som var sysselsatt med att bringa båda båtarne i säkerhet, och berättade på sitt sätt hvad han hört. Goron förstod. honom icke riktigt, men anade likväl rätta sammanhanget; han lemnade sitt arbete, gick hastigt fram till gruppen och förskaffade sig noggrann underrättelse om hvad som passerat. Några ord voro tillräckliga att göra saken klar för honom. Hans forsta utrop var att fråga efter Marzou. ) — Räddad, säger jag dig ju! upprepade Store Peter ironiskt. År du redan rädd för, att din dotter skall bli enka? — Han är således i byn? frågade Goron. — För ett ögonblick sedan såg jag honom i kyrkan. — Jag springer bort till honom, sade Lubert och tog ett steg mot det hus, der Louis bodde. I samma ögonblick trädde den sistnämnde, åtföljd af Jaumic, ut derur, bärande ett Htetd knyte på ändan af en käpp, som han lagt öfver skuldran. Skepparen skyndade emot honom, fattade honom vid handen och slapade honom med sig in bland bönderna. — Hvad vill ni mig, fader Goron? frågade den unge mannen med darrande röst. — Att du här, i alla dessas närvaro, skall säga, hvarför I Niette i går var hos dig i den stora grottan, sade sjömannen, in det han stirrade på Louis med en hatfull blick. Men jag vill blott höra sanningen, ingenting annat än sanningen, förstår du: ty, Guds död! om du icke talar sanning, skall det bli din sista lögn! — Jag har ingen orsak att ljuga, sade Lonis upprörd, men med srimodighet. Ni hade hotat att vilja misshandla mig; er dotter blef rädd, och då hon gick bort för att hämta den röda kon, steg hon ned till Castellis klippor, för att varna mig. — Och de båda snackade der så ifrigt tillsammans, att de icke hörde halvet komma — tillade Store Peter leende — det der behöfver då ingen förklaring. Goron vände sig med knutna händer mot fiskaren; men plötsligen blickade han äter bort till Louis och utbrast: — Hör du, landstrykare, det är din skuld, att Niette fått: ett dåligt rykte om sig. — Tro icke det, fader Goron! sade Marzou lisligt. Ett hånfullt ord är ännu icke någon dom; de som känt er a sedan hennes konfirmation, skola icke på så sätt fördöma hen: ne ester ett enstaka yttrende, och Store Peter sjelf, som räddat hennes lif, vill icke sörderfva hennes goda namn och rykte. — Nej, min sjal vill jag ej! svarade siskaren, rörd öfver att i