Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 juli 1854, sida 1

Annette kunde blott undgå detta förhör genom att förebära en mattighet, som hindrade henne att svara. Då de sågo, att de icke kunde så veta något, drogo de sig, den ena efter den andra, tillbaka, under tusende gissningar, som mer eller mindre ösverensstamde med verkliga förhållandet. — Den unga slickan hörde tillräckligt deraf, för att fatta, att den verkliga orsaken snart skulle blifva känd, ifall den icke redan var det, och hon bälvade vid tanken på det, som kunde bli en följd häraf. Hennes far skulle påföljande dag vid sin återkomst från Turbale erfara allt, och efter hvad som föregått dem emellan, kunde! hon icke hoppas att vilseleda honom. Han skulle i detta möte bland Castellis klippor, som höll på att bli hennes död, se ett öfverenskommet rendez-vous med Louis Marzou, och en så, djerf olydnad skulle utan allt tvifvel drifva honom till en eller! annan våldsam handling. Plågad af ångest och oviss om hvad hon skulle besluta, bestämde sig den unga flickan för att stiga upp, för att begil. va sig till sockenpresten och be honom om råd. Hon trassade den åldrige presten i tradgården, der han hemtade srisk lust. Det var en af dessa skona sommaraftnar, då mörkret icke infinner sig; hon såg presten spatsera i den stora alln, som ll bildades af en dubbel rad jemnhöga päronträd, och vid hvilkens slut höjde sig en solvisare, hvars tasla var prydd med inskriptionen: Et regit eteregitor. Lesort kände redan den unga flickans äfventyr och blef något öfverraskad af att se henne. — Gud vare lol! jag trodde, att du befann dig i ett värre tillstånd, min stackars Niette, — sade han med godhet — och det gläder mig att se, det du redan hemtat dig efter denna vådliga händelse. Du kommer förmodligen för att med mig tacka honom, som räddat dig. — För denna och äfven för en annan orsak, herr pastor, svarade den unga flickan blygt; ty jag har ett stort bekymmer, och ni ensam kan hjelpa mig. — Det är icke blott min pligt, det är mig äfven ett nöje, svarade den gamle prestmannen; låt höra hvad du har att saga mig. I Annette betraktade de svagt belysta gångarne i trädgården, liksom fruktade hon att blifva hörd. — Förlåt! sade hon med låg röst; men jag ville heldre tala med er någon annorstädes. — Och hvar då, min flicka? — I biktstolen. — Vid denna tid är kyrkan stängd, som du vet, anmark