Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1854, sida 2

Stigt ett förslag blifvit uppgjordt till ingenting mindre än en ny högsta domstol och framställdt sor rik. ständer, utan att egentl. röna något större motstånd annat än i afseende å vissa speciella I delar. Ått ett sådant förslag kunnat förvärfva en hel mängd anhängare hos byråkratiens repreSentanter, då det går ut på att förstärka embetsmannaväsendet med ilera goda platser, hvarefter man på denna bana hungrar, har varit helt naturligt; men föga troligt är det, att då saken en gång skall dilinitivt afgöras, den vinner bifall hos något af de andra stånden. Det är, såsom man finner, om den nya sS. k. regeringsrdtlen vi tala. Anledningen till deny na domstols bildande är det allmant kända, ofta öfverklagade förhållandet, att vår regering är öfverhopad af en hop besvärsmål från de administrativa verken, hvilka upptaga regeringsledamöternas tid, utan att i alla fall kunna erhålla tillbörlig granskning, och sålunda ligga i vägen för en hop ärender, hvilka egenthgen tillhöra styrelsens verksamhet, som häraf i hög grad förlamas. Detta menliga förhållande har man nu trott sig kunna afhjelpa genom bildande al en ny domstol, som uteslutande skulle behandla och asgöra besvarsmålen, hvilka, om vi ej misstaga oss, bruka uppgå till ett antal af mellan 2 och 3 tusen om året. Under det andra endast halt några anmärkningar alt göra emot vissa detaljer af den föreslagna domstolens organisation, kunna vi ej undgå att hysa svåra skrupler mot hela saken, hela den föreslagna institutionen. Man har härvid handlat alldeles ef:er samma princip — ifall det kan kallas princip — som i afseende å en hop andra olägenheter inom samhallsorganismen, hvilka man velat afhjelpa; d. v. s. man har ej undersökt det ondas rot och källa, för att der hamma detsamma, utan man har sett till blott den yttre företeelsen och uppletat ett tillfälligt botemedel mot densamma. Eljest hade väl den frågan bort i första I rummet framställa sig för våra lagstistare: hvad är anledningen till denna alltmer tillvexande massa al besvärsmål? — Och svaret härpå hade icke varit svårt att finna. En anledning är utan tvisvel den, att Regeringen skall afgöra en hop saker, som äro al ren kommunal natur, och som alldrig borde göras till Stalsangeläagenheter. Man nar nemligen, såsom vi mer an en gång framhållit, alldrig gjort sig mödan, att undersöka, hvad som tillbör kommunen, hvad som tillhör lånet eller provinsen, och hvad som tillhör Staten. Så har man gjort till kommunalangelägenhet hvad som borde vara lansangelagenhet, men sramtör allt gjort Statsangelägenheter af en hop ärenden, som dels tillhöra kommunen, dels lanet. Straffet, det fullkomliyt rättvisa straffet sör denna uraktlätenbet, eller kanske snarare kortsyntbet, har följt uti — besvärsmålens öfverhandtagande. (En enda exempel är nog att förtydliga detta sörhållande: nu skall regeringen algöra om ett fattigvårdshjon skall ha ett understöd af några riksdaler från den ena socknen eller den andra. Felet ligger dels i en oklok fattigvårdslörordning, dels deri att det är en lansangelägenhet — ty detta borde fattigvården vara — som biifvit gjord till Statssak.) Detta är den ena anledningen. Den andra ligger deri, att en hop af våra både gamla och nya och sardeles de sednare, ekonomiska författningar blifvit utgifna med sådan okunnighet om landets olika lokalförhällanden, och sadan svaghet i sjelfva redaktionen, alt de oupphörligt gifva auledning till tvister och förklaringar, som slutligen återsalla med centnerstyngd på den oersarne lagstistaren. ÄÅfven har följer straffet rättvist på felet. Dessa och flera anledningar till besvärsmålens tilltagande mängd hade bort allvarsamt undersökas, innan man kom fram med det nu vackta sörslaget, som dertill blott är ett svagt palliativ. Ty hämmas ej det onda vid källan, så skall det snart så tillväxa, att man snart behöfver föreslå ännu en regeringsratt. Det är på detta sätt, sedan man kommit in på denna olycksdigra bana, som embetsmannahopar tillskapas, hvilka like svampar utsuga landets näringskrafter. Vi skulle tro att det vore hög tid, alt man vände åter från denna väg. Och battringens väg är 1:o en sund ekonomisk lagstillning; 2:o ett rätt ordnande al vårt kommunaloch läns-väsen, med deras styrelser: sockenoch länsnämnder, utsedde på sockneoch länsstämmor, samt bestämmande af de angelägenheter, som tillhöra hvartdera området. Här är den väg, på hvilken decentralisationen skall utföras. Intill dess man beqvämar sig att gå in på denna väg, må man få en smula lida af de olyckhga följderna utaf den centralisation, som regeringen aslas alt bevara, astan den borde inse, att den icke kan och . icke bör befatta sig med alla dessa småbestyr. . bunngna Alla 22 — 222