Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1854, sida 2

bittert förföljda Pragressisternas adelmod. Hennes mor, enkedrottning Christine måste i alla händelser packa sig undan och kan vara glad, om nationen, som drifvits till sin resning af det utsväfvande och rofgiriga hofvet, låter henne slippa för så godt pris. En af regeringens tidningar i Madrid, Uerallo, hade förevitat general Dulee att han af personlig äregirighet inlåtit sig i insurrektionen. Med anledning häraf adresserade han ett svar till Heraldo. som naturligtvis icke erhöll plats i detta blad, men imellertid ändå på annat håll fått publicitet. I sin skrifvelse bedyrar generalen, att han icke handlat af några åregiriga afsigter och påstår att ban endast tagit till vapen för att tillfredsställa sitt samvete. Han har icke drifvits af något agg hvarken emot ministeren eller drottningen. Hvad som satt vapen i händerna på mig, säger han, är endast behofvet att påminna om den ed, som aslagges af Kastiliens konung vid dess uppstigande på thronen: han svär vid evangelium att respektera och låta respektera grundlagarne och att, om han det icke gör, vill ban icke blifva åtlydd. Jag hyser den öfvertygelse, att drottningen brutit sin ed; derför bar jag, heldre än att förbryta mig emot nationen, föredragit att göra mig skyldig til majestatsbrott. På det att trupperna under mitt befäl icke måtte göra sig skyldige till att understödja meneden, har jag satt mig i spetsen för dem och vi föredraga att uppoffra oss alla på fåderneslandets altare. GREKLAND. krigsministern Kalergis, som synes vara själen i den nya grekiska styrelsen, har fått emottaga en smickrande egenhändig skrifvelse från kejsar Napoleon, som deri uttrycker sin tillfredsställelse med det nya kabinettets första handlingar och tillika uttrycker sina stora sympathier för Grekland. Han döljer dock icke, att han emot sin visja skulle brukat de strängaste medel emot Grekland, om der en emot Europa fientlig politik fortfarande gjort sig gällande. Alla de förnämsta insurgentcheferna hafva atervändt till Grekland. Några af dem sitta haktade, emedan de ej kunnat förmås att redogora för de offentliga medel de haft om händer. Ehuru det nästan endast af Greker från konungariket underhållna oväsendet i Epirus och Thessalien nu kan anses som fullkomligt dämpad, lära likväl några smärre skaror kringströfva i de otillgängligaste bergstrakterna. RYSSLAND. Till Times skrifves från Berlin följande märkliga korrespondens om ställningar och förhållanden i czarens rike: Jag har haft ett samtal af högst intressant beskaffenhet med en person nyss kommen från Petersburg, hvarest han bott en längre tid och hvarest han agt till alle att blifva bekant med de intryck, som de sednaste handelserna väckt inom Ryssland Kejsaren är mer än någonsin under inflytande af det gam malryska partiet. Han vill icke uppolfra en enda af sina idger och envisas att tro, till trots af alla de nederlag hans trupper lidit, att tiden är inne, då hans planer skola gå i fullbordan. Vid den ifrågavarande personens afresa (den I dennes) ägde stora trupprö relser rum i hufvudstaden och forstarkningar afsändes hvarje dag till sådana punkter, som ansågos mest ho sade af de fiendtliga trupperna. Kejsaren håller täta revyer med dem. Befolkningen athäller sig från hvarje slags meningsyttring och döljer sin obelåtenhet under ett yttre lugn. Det anses emellertid i Petersburg, alt man ingenting har att frukta från Kronstadt, som anses ointagligt, isynnerhet efter uppförandet af de sednaste besästningarne. Det mest minutiosa försigtighetsmåt äro här iakttagna: garnisonen alltid under vapen och artilleriet natt och dag vid hästarne. Utom nyss namude truppafsändvingar äro många vigtiga platser vid kusten antingen utan allt eller med klent försvar. Det är ou tydligt, att Rysslands militära tillgångar blitvit mycket öfverskattade, likasom alla dessa tillgangar blifvit. Sanna förhållandet är, att Ryssland saknar både soldater och penningar, och att denna ofantliga landvidd, hvaröfver man varit så stolt, och för uvars ytterligare utvidgning så många uppoffringar blifvit gjorda och intriger outtröttligt spunna, sätter de svåraste materiella hinder mot landets eget försvar. Ryssland är straffadt genom sin egen synd. Dessa samma materiella hinder hafva ej medgifvit att hälla en effektiv styrka af mer än 120,000 a 130,000 man i furslendomena, till trots af alla försäkringar om motsatsen, och samma hinder ligga i vägen för kusternas skyddande med tillräckliga trupper. Med hvar dag förlorar Ryssland något af sin ,pråstige. Kejsar Nikolai har sorklarat Turkiets upplösning. Han hade för brattom, eller rättare, han har bedragit sig sjelf. Det var forstöringen af hans eget inflytande och makt, som var när. Många upplysta politici hafva, det är sanut, varit bedragna likasom han, men nu kan man ej langre vara blind för resultatet af de passerade händelser na och icke se, att Rysslands makt erhållit en stöt, från hvilken den aldrig kan återupprätta sig. Ryss lands innevånare synas begynna märka detta. Förnustige män äro förskräckta öfver den ställning, hvari deras herres envishet störtat deras land, och den ofribefolkningen, n. b. den ringa del som tänker har börjat vackla i sin höga tanke om kejsaren, och upphöra att betrakta honom längre såsom en halfgud, efter hans armeers tydliga nederlag. Det ligger på botten ett doldt men allmänt missnöje, som törr eller sednare kan utbryta i en insurrektion och åstadkomma en katadtros. Ryska ,Invaliden berättar, att 3 fientliga fregatter, den 14 Juni observerats vid Dwinas mynning. De skola ligga för djupt för att