Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1854, sida 1

Gud! om båten ... komme försent! stammade hon. Och då hon kände böljorna nå sina fötter, fortfor hon: — Se, se, Louis, huru hafvet stiger; o, du hade rätt, min stackars vän, allt tjenar till intet, vi måste dö här. — Det behöfves icke lång tid för att komma tillbaka från Penbareng ; anmärkte Marzou långsamt. — Du tror då, att de skola rädda oss ; svarade Annette, som störtade sig öfver detta hopp med fruktans lättrogna ifver. — O, då du säger det, måste det vara sannt, Louis, ty du känner kusten bättre än någon annan här i trakten. Se, se, är det icke seglet på Store Peters båt, som kommer i sigte dernere ? Hon visade på en hvit punkt, som borta från hafvet närmade sig ingången till grottan. Marzou skakade på hufvudet, tog fast fotfäste på klippan, och tryckte den unga flickan hårdare intill sig. Den hvita punkten nalkades hastigt, den störtade fram som en snabblöpare, och Annette utstötte ett anskri, då hon upptäckte en ofantlig bölja, som beherrskade alla de andre. — Böljan nådde ingången och störtade bullrande in i grottan, hvilken den fyllde ända till taket. — Marzou kände sig upplyftad, men hans händer fattade i kanten af klippan och ssasthollo sig krampaktigt dervid; böljan föll tillbaka och Louis befann sig hängande öfver afgrunden med den unga fickan. Denna, som blifvit döfvad af stöten, hade släppt sin söljeslagares skuldra; ban gjorde en kraftansträngning för att lyfta henne högre upp, i det han sökte intala henne mod. — Den öfverhängande faran hade återgifvit honom all hans energi. Uppslifvad af hans ord, höll sig Annette fast vid klippväggen, för att motstå böljan, som åter kom tillbaka. Under några ögonblick utstodo de båda en fruktansvärd och förtvillad kamp. Upplyftade af hvarje bölja, halfqväfde och bedöfvade, fingo de blott tid att hemta andan, för att tillbakadrifva en ny storm. Deras krafter voro nära uttömde, då Jaumics röst åter nådde dem genom klippremnan. 42 — Mod, mod! ropade gossen; här är Store Peter.