Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1854, sida 1

att hemta andan i den fuktiga atmosseren, förekom det dem) som om allting vacklade omkring dem. Alltsör säkra på att icke mer kunna undgå sitt öde, slöto de sig tysta helt nära! intill hvarandra, liksom de båda helt och hället förlorat sörmågan och isynnerhet viljan att tänka. I Plötsligt trängde ett genom afståndet dämpadt ljud genom! klippremnan ; det var kyrkoklockan i Piriac, som kallade folket till aftonbön. i Detta välbekanta och oförmodade ljud framkallade en skakning i deras domnade hjertan, och, ovilkorligen förenande sig till en gemensam andakt, aflog Marzou halten, medan Annette hopknäppte händerna. — Det är Gud, som kallar oss och som tröstar oss! sade Louis med den varma tro, som den sista stunden ingifver. Låt oss hålla vår sista bön samtidigt med dem, hvilka vi icke mer skola återse. Och med sina knän böjde mot den fuktiga klippan, började Louis Marzou med hög röst denna upphöjda och lättfattliga bön, som blifvit kristendomens trosbekännelse. Midt under hafvets ständigt tilltagande brusande höjde sig dessa enkla ord liksom en protest från den skapade varelsen, som sätter sin tro mot naturens våldsamhet. Marzou höll just vid det ställe, der lallt lemnas i den höge domares hand, som skall komma och! döma lefvande och döde, då han afbröts genom att höra sitt namn ropas midt under bränningens brusande. — Hvad är det för en röst? hviskade Annette, som, fat tad af ögonblickets inspiration, trott sig höra en ölverjordisk stämma. En skugga trädde emellan dem och det ljus, som föll genom den trånga öppningen öfver deras hufvuden. — Gud, der äro de båda två! sade rösten. — Jaumic! utropade de i samma ögonblick. — Hjelp, hjelp! utbrast Annette, plötsligen vaknande till nytt hopp. — Omöjligt! hviskade Louis; det är förbi med oss. — Det torde dock vara möjligt, sade Jaumic brådskande ; för ett ögonblick sedan var store Peter med sin båt i Penhareng. — I Penhareng? — För Guds skuld! Hållen er bara tappre, jag skall skaffa Jhit honom. Gossen försvann som en blixt; den unga flickan, som först sattat något hopp, började ånyo blifva ängslig.