Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1854, sida 1

Louis Marzon, af E. Souvestre. (Öfversättning.) (Forts. sr. N:o 168.) — Är det sannt? stammade Annette, som gret af ångest; det finnes således intet hopp mera, säger du, alldeles intet; hopp! O, det är omöjligt! Min Gud, min Gud! Har du intet medlidande med oss. Rädda mig, jungfru Maria! J heliga skyddsenglar, rädden mig! Förtviflad vred hon sina händer och lyftade dem mot himJen; men plötsligen segrade kärleken öfver den egoistiska sruktan, och, förebrående sig sjelf, utbrast hon: I — Nej, jag är vansinnig, hör mig icke, min Gud! Rädda Louis och tag mitt lif, om det är nödvändigt. Rädda dig, Louis, rädda dig, jag vill det, hör du! O, haf medlidande med mig, fräls mig från denna dödsångest! Om du stannar qvar, känner jag att jag icke skall ega tillräckligt mod, och att jag aldrig skall kunna förlåta Gud. Låt mig dö ensam, Louis! I detta ögonblick gick en bölja öfver det skär, som försvarade ingången till grottan, störtade mot den unga flickan och slog upp omkring henne. Marzou hann nätt och jemt att omfatta henne, för att rycka henne från böljan, som hotade att bortföra henne, och bar henne in i grottans andra rum; der var jordbottnen något högre; man var ännu skyddad mot hafvet, och i bakgrunden framsprang ett brant klipppstycke. Louis klättrade med möda uppför det och satte Annette på dess öfversta spets. På denna plats, några få fot från den remna, genom hvilken grottan erhöll sitt ljus, upplifvades hon åter al det stjernljus, som trängde genom den trånga öppningen och af den lufström, som nådde henne. Emellertid blef böljornas anfall med hvarje ögonblick häftigare ; man såg dem både från högra och venstra sidan intränga midt i den mörka grottan, häfva sig ända till spetsen af hvalfvet och derpå åter med ett fruktansvärdt dån nedstörta. Med hvarje minut slog döden en allt trängre krets kring Louis och den unga flickan. Bedöfvade af det förfärliga buller, som böljorna åstadkommo i dessa klangfulla grottor, och knappast i stånd