Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1854, sida 1

Ester det första utropet af förskräckelse, hade Annette blifvit stående på samma plats, stum, med hopknappta händer och blicken fästad på Louis, väntande att han skulle föreslå henne ett medel till räddning; men då hon såg att han stannade orörlig vid grottans andra utgång och fortfor att betrakta böljorna, hvilka redan sköljde hans fötter, fattade hon honom i armen och ropade hans namn. Marzou vände sig om. — Nåväl? frågade hon. — Nåväl, du ser det ju! stammade den unge mannen; på denna sida kan man icke uppnå den gula klyftan och på andra sidan är fördamningen öfverspolad. — Ingen kan passera den utan att bli bortryckt. — Men du, som känner Castellis klippor lika väl, som jag känner min fars hus — fortfor den unga flickan med dödande ångest — kan du icke finna en annan väg; finnes då intet medel att komma härifrån? Marzou skakade på hufvudet och pekade åt hafvet, som på alla sidor omgaf dem. — Min Gud, min Gud! ropade Annette med ett utrop af förtviflan. Men vi kunna icke dö här, Louis! Se, landet är ju helt nära! — Ja, sade han med dof röst; men för att nå det, måste lvi simma öfver det mellanliggande vattnet. Gorons dotter darrade. — Nåväl, sim du! utbrast hon. Du kan lika lätt simma öfver strandbradden, som jag nyss gick deröfver på sanden. Skynda, Louis, skynda! Om du dröjer, torde det bli för sent! — Och jag skulle låta dig dö ensam här! sade den unga mannen med ett sorgset leende. — Nej, svarade Annette. Jag vet, att du icke vill öfverge mig; men här förmår du ej uträtta något, då du deremot, sedan du nått kusten, kan springa till hamnen; ingen skall der neka dig en båt, och du kan komma och rädda mig. Louis skakade på hufvudet. — Se hur hafvet stiger, sade han och pekade på böljorna, hvilka redan började strömma in i grottan; om jag också egde fogelvingar, skulle det dock vara förbi med dig, innan jag hunne tillbaka.