Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1854, sida 1

Louis! utbrast hon. Det är redan mörkt och jag borde för längesen ha gått min väg. Hvad skola de säga i byn, då de se mig komma så sent tillbaka med röda kon! — De skola icke se dig, Niette, sade Marzou. Men för Guds skuld, gå icke, utan att ännu en gång hafva sagt, att du alltid skall älska mig. — Tig, elaka menniska! sade den unga flickan småleende, — du vet mycket väl, att det icke mer beror af min vilja. — Då är allt godt, min älskade! utbrast Louis Marzou och tryckte henne i sina armar. Ingenting skall förmå något öfver våra föresatser, ty hvad man fast vill, kan icke länge förblifva omöjligt. Så sannt som jag älskar dig, skall hvarken din far, eller Store Luc, eller den gode Guden sjelf hindra vår lycka. Ett svagt plaskande, som nått den unga flickans öra, kom henne att vända hufvudet åt sidan. — Hör du? sade hon; tiden är förbi, floden kommer. Om du qvarhåller mig, kan jag icke komma hem på gångstigen längs med kusten. — Frukta intet, svarade Marzou, ständigt mer berusad. Floden är ännu långt borta. — Ser du icke der borta i dunklet något hvitt? i — Det är sanden. — Jag känner liksom duggning af böljorna. — Det är astondimman. Under det de så samtalade, gingo de, hållande hvarandras I händer bort till grottans ingång, men i det ögonblick, de ville (gå ut, utstötte Annette ett anskri. — Hvad är på färde? frågade Louis, som ej kunde lösrycIka sina ögon från hennes ansigte. i Hon svarade icke, men utsträckte båda sina händer, och Marzou, som följt denna rörelse, trädde förskräckt tillbaka. j Så långt han i mörkret kunde skönja, upptäckte han endast böljorna. Den lilla strandbradd, öfver hvilken de skulle passera för att nå klyftan, var så helt och hållet öfversvammad, att man blott kunde igenkanna den remna som delade den, på boljornas skummande kokning, hvilken omgaf dess riktning. Den stora klippan, som höjde sig midtemot, hade äfvenledes nåtts af hafvet och sågs med hvarje ögonblick sjunka djupare och djupare, liksom den jättelika bakstammen af ett sartyg, som nattetid seglar i qvaf. Marzqa sprang till den andra utgången; men der var strandbrädden lägre, den var derföre alldeles försvunnen och han såg blott den djupa bugten, öfver hvilken de upprörda böljorna ilade fram. 1 4 ,