Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 juli 1854, sida 1

as B. Souvestre. Louis Marzou, (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 167.) I det Marzou uttalade dessa ord, upplyftade han den unga flickan och tryckte henne ömt till sitt bröst. Blyg, darrande och hänryckt, gjorde Annette blott svagt motstånd. Den känsla, som drifvit henne att uppsöka Marzou, var trängd i bakgrunden. I det hon hängaf sig till ett utbyte af känslor och tankar, dem ensamheten gynnade, hade hon känt ljufvare rörelser aflsösa hennes första förskräckelse, och utan att tänka derpå, hesann hon sig åter midt emot de sörhoppningar, dem hon velat uppmana sin alskare att uppgifva. Genom detta möte, som skulle hasva varit ett asskedsmöte, kande hon sig sångslad starkare an någonsin förr; i det hon velat lossa banden, hade hon blott knutit dem fastare. Hon försökte väl att framstamma några rädda invändningar, men Marzou satte deremot denna fördubblade ömhet, som utan att svara på något, förjagar hvarje tanke. ö Emellertid förslöt tiden; det började mörkna, och i den dunkla grottan hade ingen af dem gifvit akt derpå. Under förevändning att söka en säker utväg, glömde de sig sjelfva och uppbyggde tusende luftslott, hvartill hvarje önskan lemnade dem en sten. Goron måste förändra sina åsigter, han måste gifva sitt samtycke till deras giftermål och derpå genomgingo de alla kapitlen i ett ungt hushålls roman, hvilken det är så behagligt att stafva sig igenom. Fördjupade bland dessa fantasibilder, hade ingen af dem gifvit akt på verkligheten. Isynnerhet lät Marzou, som genom sitt ensliga lif blilvit förtrolig med dessa hjertats bedrägliga drömmar, utan motstånd vagga sig i sömn af dem, medan den unga flickan halft förvånad, halft troende hörde på, liksom ett barn, hvilket vyssas i sömn genom en fesaga. Slutligen tycktes hon likväl vakna och såg sig omkring. Då hon genom ingången varseblef den mörka himlen, på hvilken några stjernor började tindra, reste hon sig upp med ett utrop af bedragen väntan. . . — Gud! Du har kommit mig att glömma hvad tiden lider,