Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1854, sida 1

utslacka det ljus, som lifvade honom, och börja vandra i mörkret. Esterhand som han inför sig sjelf rattsärdigade sin förtvislan, antog hans klagan en passionerad häftighet, som meddelade sig åt Annette; förgäfves bemödade hon sig att motstå den; medan hennes läppar tillhviskade honom ett svagt hopp, öfvergaf henne omärkligt allt det hopp och all den tillit, hon ännu egde qvar. Denna strid fortsattes, dock icke till hennes fördel; ty sedan Marzous hjerta först blifvit öppnadt, utströmmade de hittills återhållna smärtans vågor likt en flod, som går öfver sina bräddar. Brusande störtade de framåt, ryckande hans och Annettes illusioner med sig, ända till dess den sistnämnda uppgaf allt motstånd, utstötte ett anskri och dolde sitt ansigte i hans händer. Louis Marzou tystnade plötsligt. Då han såg den unga flickan ligga nedlutad och snyftande vid hans fötter, syntes hans upprörda sinnesstämning hastigt lägga sig och från bitterhet öfvergick han till en rörd sorgbundenhet. — Stackars flicka! — jag lockar dig att gråta, sade han. — Liksom jag behöfde säga dig allt detta! Men hvarför talar du också om, att vi aldrig mer skola se hvarandra? Du kunde likaså gerna säga mig, att jag icke mera har rätt till någon glädje, att jag skall lefva som djuren, endast för att lefva och utan att tillfredsställa hjertats känslor. Detta har Gud likväl förunnat andra menniskor. Det finnas de, som känna sig lyckliga genom att räkna kärsvarne på sina åkrar, andra genom att besalla öfver några bräder, åt hvilka de gifvit ett namn, andra åter genom att sofva under det tak, hvilket de köpt; men, min älskade flicka, jag har hvarken åker, båt eller hus; jag eger ingenting i verlden annat, än min lille bror, som är mig en börda, och dig, som är min belöning. När du på långt håll småler mot mig, när du kallar mig vid namn, med denna röst, som icke liknar någon annans, när jag märker på luften att du går förbi, nåväl, hur skall jag då förklara det för dig, Niette — då är det liksom om en solstråle banade sig väg till mitt innersta väsende; mitt blod blifver lättare; jag älskar alla menniskor, och jag tackar den gode Guden, att han skapat mig. Men skiljd från dig blir jag sorgsen; jag tänker på de onda dagarne, och jag har hvarken ro eller tålamod. — Min gud, men hvad skola vi då göra? utbrast Annette, som midt under sin tröstlöshet blifvit djupt rörd af Marzous ömma ord. Inser du då icke, att om du stannar qvar, skall en olycka hända? — Frukta icke det, älskade vän! svarade han och tryckte