Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1854, sida 1

Louis Marzzon, af l. Souvestre. (Öfversättning.) (Forts. sr. N:o 166.) Den unga slickan besinnade sig, liksom kostade det mycket på henne att fortsätta; slutligen började hon åter, utan att se upp och med osäker röst: — Det som fader Luz föreslår dig. — Hvad! resa! utbrast Marzou -— lemna dig ensam åt dessa menniskors ondskefulla ränkor? Det är du, som föreslår mig detta, Niette? Och hvad vill du då att jag skall företaga derborta? Tror du väl, att jag kan ha lust att arbeta, att jag icke ständigt och jemt skall blicka bort åt Piriac, för att se om icke något budskap kommer derifrån? Resa! för ett ögonblick sedan önskade du det icke; du var måhn om att få behålla mig här. Här kan man åtminstone alltid se hvarandra, om också blott på afstånd; man hör hvarandra tala, man vet, att man vistas i samma luft. Det kände du likasåväl som jag, och nu har du ändrat tanke! Ah, Niette, det är en sorg, på hvilken jag ej var förberedd. Den unga mannens röst darrade, och hans ögon fylldes af tårar. Rörd i det innersta af sitt hjerta, knaföll Annette på sanden, fattade Marzous händer och använde alla möjliga ömma ord, för att visa honom nödvändigheten af att de åtskiljdes; men denna sista stöt hade upprifvit alla smärtans källor i Louis Marzous hjerta. Då han icke hade något att svara på den unga flickans förnuftsskäl, fördjupade han sig med ett slags glädje i bitterheten af sina minnen och började med förtviflad ihärdighet öfvertänka alla de pröfningar, han sedan sin födelse måst genomgå: brist på moderlig omvårdnad, köld och hunger, qväfvande af hvarje ädel önskan, förakt af alla, undantagandes af den älskade varelse, från hvilken man nu ville skilja honom. Det var således icke nog, att han uppskjutit sina förhoppningar, utan att utsätta en viss gräns för desamma, att han i hemlighet samlade de få fröjder, som blefvo honom till del och måste dölja dem liksom en stöld; nu var stunden kommen, då han skulle helt och hållet uppgifva allt hopp! Han skulle