Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 juli 1854, sida 1

den unga flickans händer mellan sina. Jag känner din far och Store Luc; när de komma i land, kasta de ankar i Silfver-sillens hamn, som de säga, och om jag blott håller mig på afstånd från dem, skola de icke förspilla sin tid med att leta efter mig. — Men om de tillfälligtvis möta dig? — Om de möta mig, min flicka, skall jag göra såsom de, när vinden hotar: jag skall flykta för ovädret. — Tala icke så lättsinnigt, Louis! sade den unga flickan, hvilken Marzous nästan muntra ton lugnade något, och som kände, att den smittade henne. Tänk heldre på det som jag kommit hit för att säga dig. Måhända känner du icke hela faran. När vreden förblindar min far, bryr han sig om ingenting, och der han finnes, skall Store Luc icke underlåta att vara med. Kom ihåg, min stackars vän, att det kanhända gäller ditt lif! — Frukta icke det, Niette. Man krossar icke en man, liksom en krabba, genom att trampa på honom. — Och om du också kunde försvara dig, så måste du lyfta handen mot min far. — Aldrig! utbrast Marzou lisligt. Slå den, som gifvit dig lifvet! Nej, nej, Niette, det kan du icke tilltro mig. Hans kött är ditt kött, — jag skulle förr kunna förgripa mig på det aldraheligaste. — Tack, dyre vän! sade Annette, rörd af den värme, hvarmed Marzou talat. Det bevisar ditt goda hjerta och din kärlek; men att du icke vill tillfoga andra något ondt, beskyddar dig ej mot att sjelf lida ondt. Hvad skall det blifva al dig, stackars gosse, om min far gör som han sagt? — Ske Guds vilje, Niette! svarade han med fast lugn; — vi äro alla beroende af hans vilja såsom seglet af vinden. Hvem vet, om han icke skall tala till deras hårda hjertan? Då skepparen ser, att jag underkastar mig allt, skall det kanske afväpna hans vrede. Om han slår till, skall jag böja hufvudet, utan att säga något, och såframt han icke är alldeles ursinnig, skall han ej förnya slaget. Frukta intet; om du blott fortfar att hålla af mig, så skall jag hafva tålamod nog att lida, och förstånd nog att rädda mig.