Styckegods. — S:t Petersborg som det nu är. En fö. reståndare för en stor maskinfabrik, hvilken nyligen kommit från S:t Petersburg, har lemnat följande skildring öfver tillståndet i nämnde hufvudstad, och hvilken vi läsa uti 4 Weckly Dispatch: Allting, i S:t Petersburg, såväl inom som utom hus bär nu en ganska dyster prägel. Man kan ej mera känna igen den förut så vackra och lifliga staden. Palatsen äro förvandlade till kaserner, broar äro upprifna, och gatorna betäckta af tält, ty mera än 40,000 Baschkirer sägas hafva ditkommit från guvernementerna Orenburg och Perm, från sina stepper och nomadläger, för alt skydda husvudstaden, der de göra ett högst obehagligt intryck. Om deras antal i verkligheten är så stort, som det uppgifves, kan jag omöjligen säga; men det kan vara möjligt, om hvarje man blifvit uppbådad, ty vid folkräkningen 1853 uppgåfvos Baschkirerne till 29,000 familjer. De begagna ännu de tartariska vapnen, båge och pilar, lans och stridsyxa, och komma således att spara mycket krut för hufvudstaden. De stjäla med stor skicklighet och äga dessutom, theoretiskt och praktiskt, Tartarernes alla öfriga dygder. Men det stolta och präktiga gardet har blifvit försändt dels till Polen dels till Finland, och under den totala frånvaron af lif och rörelse samt dagligt umgänge företer staden så godt som en ödemark. På den breda, herrliga Newa-floden, som förr under de klara sommarnätterna erbjöd en tjusande tafla, och som på sin mörka yta bar tusentals farkoster af olika slag, ser man nu då och då en tegelbåt varpas fram eller något ångfartyg, lastadt med soldater, ila ut till Cronstadt. Då staden är i krigstillstånd, så tillåtes ingen att visa sig på gatorna efter kl. 9 på aftonen, — ett hårdt slag nu för dessa stackars nordbor, hvilka mera än ett halft år varit nödsakade att hälla sig inne i sina kakelugnsvarma rum. Ibland de högre samhällsklasserna säges en ganska missnöjd sinnesstämning vara rådande, ty att med eller mot sin vilja vara förbunden till uppoffringar, utan att få aågot i ersättning, är just icke särdeles uppbygsligt. D ssutom tycks allt detta icke vilja taga slut, och ingen själ vill numera gifva en annan det ringaste på kredit. Det sämre folket är deremot sanatiseradt. vår käre fader czaren vet det bäst är hos dem ett ordspråk, och de äro aldeles ursinniga på alla fremlingar, dem de förolämpa på öppen gata, och dem polisen beständigt nödgas varna att ej gå på de stadsgator, der de icke längre kunna erhälla skydd. För öfrigt hafva alla fremlingar blifvit nödgade att underteckna ett tryckt formulär, hvarigenom de måste förbinda sig att underkasta sig landets lagar samt att blifva ransakade och dömde efter dem, i händelse de öfverträda dem. Handeln är afstannad och alla manufakturer äro i lägervall, hvartill förnämsta orsaken är brist på stenkol. Det förråd som fanns, har af auktoriteterne blifvit reserveradt för ångslottans behof, oaktadt priserna derå stigit ofantligt. Det är isynnerhet af detta skäl, som de utländske fabriks-inspektorerne och verkmästarne lemnat landet. Tilloppet af dem, som önska plats i de vagnar, hvilka dagligen afgå till Memel, är så stort, alt om man icke låter ioskrifva sig sex veckor förut, så löper man fara att få stanna qvar. Fremlingar, som hafva penningar i banken hafva stor svårighet att utbekomma dem; den utbetalar till ingen, vare sig hvem som helst, mera än 50 silfverrubel om dagen. Så nödgades en stackars fransman,, som behöfde uttaga sin under många år mödosamt förvärfvade besparing, 1,500 silfverrubel, att springa fram och tillbaka en hel månad, hvarunder han hvarje morgon fick vänta i folkträngseln innan ban kunde återfå sin egendom; ehuru han derigenom förlorade den af honom flera veckor förut betingade och betalta fragten i postvagnen. Så bedröfligt är, mycket annat att förtiga, för närvarande illståndet i Rysslands hufvudstad. Den största skorsten finnes i saltverket Wieliczka och sträcker sig från djupaste schaktet i gruf