lterand skulle IOTSUmma, eller, sålramt detta trangre band inskränktes mellan Sverge och Finland, skulle ett sådant förhållande gentemot Norge blifva omkring enahanda med det eröfrade landets inkorporation i Sverge, i det Finnarnes provinciella sjelf ständighet blesve för oss alldeles främmande. På dessa grunder anser den Norske förf:e, som skrifvit detta, att Sverge och Norge (eller menar han blott Norge?) icke böra deltaga i striden, så framt Ryssland icke angriper oss, hvilket han med skäl anser ej vara att befara. Det är så mycket mera skäl, att bemöta dessa ord, som förs:n inbjuder den Svenska pressen till en öppen, värdig och broderlig diskussion härom. — Vi skola söka iakttaga dessa villkor. Först må det erinras, att med få undantag Norges sjellständighet, frihet och förkofran både i andligt och industriellt hänseende varit Svenskarne en glädje och ej ett föremål för afund, äfven der en och annan af dessa fördelar, såsom t. ex. hvad sjöfarten angår, vunnits rätt mycket på Sverges bekostnad. Till och med det, i det hela taget, något förödmjukande förhållandet, att Sverge under konungens sjukdom styrts och, ifall något dylikt ännu en gång inträffar, framgent skall styras af Norska statsråd, under det Norge styr sig helt och hållet sjelft, hafva vi utan knot fördragit. Vi hafva alldrig gjort några försök, att inblanda oss i Norges förhållanden — — Carl Johans bemödande att införa det absoluta veto och upprätta adelstitlar i Norge var Svenska Nationen fullkomligt främmande — Vi hafva t. o. m. endast svagt fordrat den rättvisan, att Norge skulle proportionerligt deltaga i utgifter rörande de båda ländernas representation i utlandet, hvari båda länderna haf va samma intressen. Vi tro oss således med full tillförsigt kunna säga, att Svenska Nationens hållning gentemot Norge, som, märk väl — så ogerna Norrmännen än vilja höra talas härom — dock har föreningen med Sverge att tacka för sin republikanska sjelfständighet och frihet — varit oegennyttig och högsinnad. Den har varit det till den grad, att mången pekar finger åt en sådan slathet, och Norrmännen sjelfve hafva icke aktat för rof, att till lön härför offentligen håna Svenskarnes kruserlighet och ödmjukhet. (Vi akta Norrmännen högt för deras sjelfständighetsoch frihetskänsla, deras öppenhet och ärlighet, men vi skulle akta dem högre, om de dermed visste förena sann högsinnthet, åtminstone så mycket, att de förstodo värdera den hos andra i st. s. att göra den till föremål för hån.) Under sådana förhållanden kan det ej annat än öfverraska, att höra en norsk skrilställare, utan att inom Norge erhålla någon vederläggning, offentligen uttala den åsigten, som framställd i sin nakenhet är följande: Sverges utvidgade makt skall hota Norges oberoende; derföre böra vi akta oss att dertill medverka. Vi hemställa till hvarje tänkande, redlig norrman, huruvida Sverge förtjenat ett sådant omdöme, en sådan tacksamhet? Men yttrandet är ej blott till sin slutsats oädelt och egoistiskt; det hvilar ock på en falsk premiss. Antag att Sverge komme att sammanknvta unionen med Finland starkare än med Norge, så att vi finge gemensamt krigsväsen, postväsen, m. m.: hvad finnes för grund, att denna enhet skulle utsträckas till Norge och bringa Norge in i ett blandadt helstatstillstånd 2 Ligger det ej i Norges fria skön, att härom sjelft bestämma? Eller tror den ärade förf:n, att Sverge skulle i detta hänseende söka med våld påtvinga Norges representanter sin vilja? Har man å Sverges sida förmärkt den ringaste ten: dens till en sådan afsigt? Hvad ligger det allt så för nödvändighet deri, att en närmare union mellan Sverge och det gamla systerlandet Finland, som utgör kött af vårt kött, skulle i minsta mån verka dertill, att de lösa banden mellan Sverge och Norge tilldroges, hvilket väcker våra kära bröders så stora bekymmer? Hvilken anledning har då vår förf:e till fram kastandet af en sådan förmodan, som han känner skall väcka hans om sin sjelsständighet ömtålige landsmäns oro och obenagenhet mot nvarje uppollring, isall det skulle galla att delaga i kriget? Eller, sortsar förf:n, såframt den närmare öreningen inskränktes till Sverge och Finland, z skulle förhållandet gentemot Norge blifva enahanda med det eröfrade landets inkorporaion med Sverge, i det Finlands provinciella jellstandighet blesve oss alldeles srammande ovedkommende). Vi erkänna, att vi ej förstå detta räsonnenang. Skulle en närmare union mellan Svere och Finland så aft dat anv La or