Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1854, sida 1

Den unga slickan sattades af förskräckelse. — Och du sager, att han är i den stora grottan? återtog hon isrigt. — Ja, svarade barnet: han bad mig, utt jag skulle lemna honom ensam; men det vore icke så illa, om någon ville tala litet sörnust med honom. Annette tog mekaniskt ett steg fram mot klyftan, men stannade hastigt och såg på Jaumic. Denne, som fattat hennes alsigt, skyndade att taga afsked. — Förlåt att jag uppehållit dig, Niette, sade han och lyftade på mössan — du bör skynda dig att föra hem din röda ko. Jag såg att hon väntade på dig på den lilla ängen. Hon råmade då jag gick förbi. Han följde gångstigen, som slingrar sig längs med den branta strandbrädden, och gick till Piriac. Såsnart han försvunnit ur sigte och Annette förvissat sig om, att ingen kunde se henne, smög hon sig ned i klyftan, som ledde ned åt hafvet. På den smala strandbrädden, hvilken hon snart uppnådde, funnos här och der vattenpölar, mellan hvilka höjde sig en naturlig fördämning af granit, betäckt med gul tång. Tången dampade ljudet af den unga flickans steg, och hon uppnådde grottan, utan att något kunnat förråda hennes ankomst. Spetsen af den klippa, i hvilken böljorna utholkat denna grotta, stod blott genom några lösryckta fragmenter i förbindelse med den branta kusten ; men dess fot gick temligen långt framom det främsta berget. Grottan bestod af tvenne afdelningar, förenade genom en lång hvalfgång och hade en dubbel utgång till den flata strandbrädden, som åtskildes utaf en mur af skär. Vaggarne bestodo af mörkt lerskiffer, genomkorsad af jernhaltiga strimmor och några ådror al hvit qvarts. I det första rummet fanns en remna i hvalfvet, genom hvilken dagens sista stråle kastade ett fantastiskt skimmer. Denna stråle foll på Louis Marzous panna, der han låg på grottans fuktiga sand, med hufvudet hvilande på ett framspringande klippstycke. Vid det utrop, som undföll Annette, reste han sig hastigt upp. — Du här! utbrast han förvånad; är det möjligt? och hvad söker du här? Derpå tillade han, i det han varseblef den unga flickans körskramda utseende : i — För Guds skuld! Har någon olycka händt, eftersom du sent kommer hit? — Säg först, hvarför du sjelf stannar här? svarade Annette