Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juli 1854, sida 1

A2 — — ————— Louis Marzou, af E. Souvestre. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 165.) Hon uppnådde på detta sätt den yttersta udden af Castelli, hvars namn ännu vittnar om den spanska besittningen, och blickade bortåt de trenne ofantliga klippor, som höja sig till venster, likt oformliga lemningar af en okänd minnesvård. Marzou fanns icke der. Det tjenade till intet, att hon letade vidare i klyftor och klippremnor ; så långt hennes öga kunde nå, var strandbrädden öde. Hon började frukta, att Marzou icke gått ned åt kusten, då hon upptäckte ett gosshufvud, som framstack ur en af de remnor, genom hvilka siskarena gå ned till stranden. Hon igenkände Louis unga broder och kallade honom till sig. — Du här, Jaumic! sade hon förvånad. Jag trodde att du gått ett ärende till Leyrat. — Det var mycket riktigt trodt — svarade den unge gossen, med blicken vänd mot den lilla bugt, från hvilken han kommit — men jag vände tillbaka till kusten, emedan jag var säker på, att jag skulle träffa min bror här vid de svarta klipporna. — Och är han icke der? — Nej, svarade Jaumic, som alltjemt såg sig om; han stannade qvar i den stora grottan, och jag lemnade honom blott emedan han ville så ha. — Är han i grottan? upprepade Annette. Och hvad gör han der? Gossen höjde på axlarne, utan att svara och följde några ögonblick den unga flickan. — Hans ansigte, som röjde det tidigt utvecklade och skärpta förståndet hos föräldralösa barn, som haft fattigdomen till läromästare, uttryckte tillika en viss oro, som öfverraskade Annette. — Hon upprepade mera ifrigt sina frågor. — Jag kan icke säga dig hvad han har för sig, sade Jaumic; men det är säkert, att det är något, som ligger honom tungt på hjertat.