på det närmaste förenad med Rysslands civiliserande, ty kunna vi ej sätta en bum för det barbariets välde, som der har sitt urhem, så skola vi öfverväldigas deraf och kanske slera länder med oss. England och Frankrike skulle kunna ännu länge göra motstånd, men det förnämsta af den europeiska kulturen skulle flykta öfver till den nya verlden, för att kanske återvända till Europa, sedan den gjort sin kretsgång öfver Asien. Det är sålunda alls ej att taga för afgjordt, att vi, derest vi hölle oss än så passiva, finge bibehålla den ljufva ron. Har icke Ryssland redan föreskrifvit oss lagar? Hafva icke de elementer, som återhålla vår utveckling, sin stödjepunkt i detta land? Månne steget skall vara långt ifrån det maskerade till det öppna underdånighetstillståndet? Rysslands pohtik — föreningen af våld och list, med bedrägeriet till målsman och förräderiet till skyddsling — erbjuder mer än en likhet med det gamla Macedoniens, mot hvilken Demosthenes förgäfves ansträngde sig att bringa det söndrade Grekland till vapen. Filips guld var mäktigt liksom Peters, Alexanders och Nicolai; de fria folken blefvo slafvar, och barbariets skymning inträdde. Europa har stått vid randen af samma öde och det synes oss vara en i sanning underbar Försynens skickelse, att det, så länge sönderslitet al inre strider, kunnat samla sig till den kraft, som det nu utvecklat, för att sätta en bom för det asiatiska väldet. Kunna under en sådan verldshistorisk kamp, de nordiska folken hålla sig neutrala? kunna de få sitta i det älskade lugnet, med armarne i kors, och alvakta stridens utgång? Betänkom för ett ögonblick följderna af en sådan neutralitet? Om Ryssland icke segrar — det antaga vi omöjligt — men går någorlunda helskinnadt ur striden: månne man då tackar oss för denna neutralitet? Månne Rysslands statsmän äro så barnafromn a som våra egna, att de ej ivse, att de i de Nordiska staterna alltid äga fiender, men aldrig vanner, om ock regeringarne uttrycka än så vänskapliga tinkesätt? Männe ej deras första steg ska l då b if a, att betrygga sig mot dessa fiender, för alt icke äga dem i ryggen; alt göra äfven Östersjön till ett tillstangdt (ryskt) haf, likasom Svarta halvet, hvari inga engelska och fransyska flottor skola för framtiden kunna intränga? Kan då ett öppet krig, äfven om Ålands haf tillfröse tio gånger, äga för oss farligare följder än den beprisade neutraliteten? Om åter utgången af kriget blir den sannolika, att Rysslands makt allvarsamt stäckes, hvilka blifva då följderna af vår neutralitet ? Jo, att vi alls icke rådfrågas vid den slutliga uppgörelsen. Att England måhända fi ner det skäligt att bibehålla Bomarsund, för att der med en del af sin flotta bevaka både östra och vestra stränderna af Östersjön; att Finland och Ostersjöprovinserna få dana sig till sjelsständiga, för Sverige fråmmande stater; att England blifver vår förmyndare ist. s. Ryssland, m. e. o, att vår nationella sjelfständighet blir, ännu mera än hittills varit fallet, en skugga. Vända vi nu om bladet och fråga: hvilka kunna följderna blifva och hvilka skola de sannolikt blilva, om de tre nordiska rikena, under rätt uppgjorda betinganden, deltaga i kriget, icke med halfmesyrer utan med allvar och kraft? — så komma vi derigenom till hufvudföremålet för vår betraktelse. Följderna af ett sådant uppträdande å Sveriges sida, blefve utan tvilvel återföreningen med en del af länderna på andra sidan Östersjön, i första rummet med Finland. bet ar intet löst hugskott, att numera tala om denna sak, sedan de tydligaste vinkar härom blifvit framkastade i hbalfolficiella tidmngar både i England och Fraukrike. Markvardigt nog synes man i denna stund betrakta detta stora mål, återföreningen med Finland, med hvars förlust Sveriges politiska anseende sjönk nara noll, ganska likgiltigt. Man sätter t. o. m. i fråga, huruvida .det verkligen vore önskvärdt. huruvida icke Sverige häraf skulle halva mera ska da än fördel. bet skulle alltså icke vara någon fördel för Sverige, att med sig återlörena detta gamla brödraland, som kämpat våra stri der, delat våra oden, våra nederlag och vår framgångar, hvars folk till omkring en tredje del ar helt och håliet svenskt, både till börd. språk och bildning; detta land, armt på guld. men rkt på mannakraft och högsinthet? Det skulle således ej vara någon fördel lör Sverige, att genom föreningen med detta ädla folk åter vinna ett politiskt oberoende, så alt vi icke, vid hvarje sträfvande framåt i tidens rigtning. behöfde frukta en inblandning från despotismen i våra angelägenheter, denna s. k. ,Eu ropeiska nödvändighet, som hängt öfver vårt brödraland Danmark, såsom ett hotande spö ke; frukta i hvarje ögonblick att erhålla på hel ning i vår hufvudstad af en rysk slotia