Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1854, sida 1

— Såå! Det skulle således vara Strandslaparen ? Jo, jo, jag påminner mig nu, att den kaltringen jemt och ständigt håller sig här. Det är han, som bär vatten, som gräfver i trådgården, och till ersättning derför lär man honom att läsa. Jag slår vad att han var här i huset, då vi kommo in; jag hörde dorren stängas. Han hade gått bort till dörren, som förde ut till trädgården; hans blick föll genast på bönboken, hvilken Marzou qvarglömt på pallen. — Der är hans bok! — utbrast han och tog den — den är, Gud förlåte mig, öppen just der han sist läst i den... vid, bröllopsmessan! ... Ha, usling, det är alltså sannt? Det är således din utvalde! En dagdrifvare, som lelver at hafvets almo sor! en stackare, som Store Luc derborta skulle kunna bryta al som ett halmstrå! och du har hoppats, att jag nånsin skulle vara nöjd med en sådan måg! Heldre vill jag föra dig ut pål klippan och se dig störta ned i bränningen! — Gör hvad du finner för godt! sade Annette, som hade Gorons blod i sina ådror och höjde på hufvudet, då hon mötte motstånd. — Tig stilla, dumma gås! afbröt skepparen henne, ur stånd att längre beherrska sig. — Du skall sedan få hvad som tillkommer dig, men först vill jag afgöra saken med Strandslaparen; kom, matros, det rör dig såväl som mig. Lubert hade rest sig upp; Annette kastade sig förskräckt; i vägen för dem. — Hvad ämnen J göra? frågade hon. I i I — Belria trakten från en dålig persedel — svarade G0ron och knappte igen sin tröja, såsom han alltid brukade, då han beredde sig till en afgörande handling. — Om ett ögonblick skola vi bort till min båt, och om vi träffa den bastarden på vägen, så ve honom! — Ja, ve honom! upprepade Store Luc och hopknöt, med ett uttryck af mörk vrede, sina jättelika händer. l Med hopknäppta händer ville Annette qvarhålla sin far, men han skjot henne åt sidan och gick ut, åtföljd af sin matros. — Den unga flickan blef i början stående orörlig, oviss om hvad hon skulle göra; hon visste af erfarenhet allt hvad hon kunde frukta af Gorons häftiga sinnelag; redan tvenne gånger hade hans våldsamhet bragt honom inför rätta och Marzou kunde lätt bli ett offer för hans hältiga lynne. Äfven Store Luc var i stånd att låta förleda sig af exemplet; han liknade i allmänhet en trög och overksam maskin, men när dess