Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juli 1854, sida 1

LOuis Marzzou, af E. Souvestre. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 164.) Förberedd på ett våldsamt anfall, blef hon så till sägandes öfverraskad af detta ordsvall; hon föll i gråt och dolde ansigtet i sitt förkläde. Långt ifrån att blidkas häraf, syntes Goron tvertom blifva ännu mer retad af denna sinnesrörelse. — Ja, så går det; gråt nu, otäcka varelse! — utbrast han — gråt, som om alla hafvets källor funnes i ditt hjerta; men det är i alla fall bara vatten, och sådant bryr sig en sjöman föga om. Ha, du vill uppresa dig mot din herre? Jag har, Gud fördöme mig, god lust att veta, hvilkens vilja som är den starkaste, min eller din. Du kan alldeles icke uppge något annat skäl, än att du har lust att trotsa mig. Ar det icke så? Svara! Har han der icke allt som fordras för att göra en hustru lycklig .... så vida hon icke har några egna nycker i det afseendet. Och liksom om denna förmodan plötsligt gifvit honom ljus i saken, tillade han häftigt: — Jag slår vad, att det är rätta orsaken! Nå, har jag gissat riktigt... ja eller nej? — Vill du svara! Han hade bortryckt förkladet, hvarmed den unga flickan dolde sitt ansigte, och hon stod nu der, med nedslagna ögon, rodnande af förlägenhet och sökte vända hufvudet åt sidan. Goron slog tillsamman sina händer. — Aha, der ha vi alltså hemligheten — sade han häftigt — der är en älskare med i spelet! Men hans namn, hans namn! Är det Moreau, Emon eller Richard, jag har aldrig sett dig tala med någon af dem. — Nej, det är alltid Lonis Marzou, som stannar för att tala med henne — sade Lubert, utan att synas förstå vigten af sin anmärkning. Då hon hörde Marzous namn, kunde den unga flickan icke återhålla en rörelse, som bemärktes af hennes far. — Strandsläparen! utbrast han. Och hans blick sökte genomskåda Annettes hjerta.