Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 juli 1854, sida 1

af E. Souvestre. Louis Marzou, (Öfversättning.) Dessa, den förtvislade kärlekens allmänna fraser, som evigt upprepas och alltid äro uppriktiga i all deras öfverdrift, förorsakade den unga flickan en verklig förskräckelse. Annette sökte lugna sin vän med ömma föreställningar och isynnerhet med några förhoppningar, då hennes fars röst hördes utanför. Ösverraskad och förskräckt öfver hans hastiga återkomst, uppsteg hon och gaf en vink åt Marzou, som skyndade ut i trädgården. Dörren, som förde ut till gatan, öppnades nästan i samma ögonblick, och Goron inträdde, åtföljd af Store Luc. Öaktadt deras besök på Silfversillen varit kortare än vanligt, blossade dock deras kinder; de talade med hög röst och deras rörelser voro osäkre. Det sätt, hvarpå detta halfrus visade sig, var emellertid icke likadant hos dem båda. Hos Ännettes sar hade det ökat det besallande och råa lynnet, hos Lubert tycktes det medföra själsslöhet. Den unga flickan, som med en blick läst i deras ansigten, böll sig på afstånd, liksom bon hoppats kunna undgå dem; men Store Luc upptäckte hen ne och visade Goron henne med ett plumpt skratt, idet han utbrast: -— Der är hon, skeppare, der är hon. — Tag henne dål svarade fiskaren, som närmat sig intill spiseln för att tända sin pipa. Lubert tog orden i bokstaflig mening och ville fatta uti den unga flickan, som med ett anskri slingrade sig ifrån honom. Han vände sig till Goron med ömklig mine. — Nå, du ser ju, att hon icke vill! sade han. Annette hade verkligen hunnit till dörren och stod på tröskeln, färdig att fly. — Om en stackars flicka icke kan stanna här, utan att bli plågad och förnärmad, — sade hon med en röst, som darrade mera af harm, än af fruktan — skall hon nog annorstades kunna finna ett hem, som icke besökes af sådana gäster. — Hvad skall det betyda? ropade Goron med rynkade ö(Forts. fr. N:o 163.)