satta egenskaperna af de Åsökandes förtjenst och skicklignete understundom fått vika för personliga förhållanden; och om detta än icke alltid skett direkte på rådgifvarnes tillstyrkan, hafva de likväl dervid underlåtit begagnande af den rätt, och fullgörande af den pligt, som 38 regeringsformen i vidsträckt mån tillägger och ålägger åtminstone den ärendet föredragande departementschefen. Systemet har vidare pröfvat sin makt i försöken att inkräkta på representationens rättigheter; att ställa sig oberoende af Ständernas föreskrifter samt att på samma gång skapa ytterligare institutioner för befästande af den redan allt för långt utsträckta centralisationen under regeringsmakten, och med syftning att skydda förmanskapets ofelbarhet. Att detta system icke utan åsidosättande i flera fall af grundlagens bud kunnat under en så kort tid vinna den utbildning det redan hunnit, inser en hvar, som icke misskänner våra grundlagars afsigt att åstadkomma ett konstitutionelt statsskick, ehuru omvårdnaden derom blifvit lemnad åt den splittrade och derföre kraftlösa representation, hvars förbättrande väl under påtryckningen af 1848 års rörelser varit af den dåvarande regeringen föreslaget, men som sedermera helt och hållet blifvit å styrelsemaktens sida öfvergifvet och lemnadt åt sitt bedröfliga öde. Om således förtjensten af ett planmässigt bemödande att styra landet i en viss rigtning icke kan frånkännas konungens nuvarande rådgifvare, så lärer det dock svårligen kunna påstås, att den förändrade syftning, styrelsen sålunda erhållit, framkallats af någon öfvervägande mening inom landet eller ens inom dess representation, dit landets bästa krafter dessutom icke finna väg; utan torde förklaringsgrunden till denna förändring sanningsenligast böra sökas uti reaktionens förmenta seger i utlandet och i styrelsens förhoppning och bemödanden att äfven här söka skapa sig ett stöd och skydd för detta system i vissa klassers enskilda intressen. — Men, om än det må antagas att styrelsesystemet äfven framdeles komme att bero af tilldragelser utom oss, och att följaktligen den händelsedigra tid, som synes förestå, snart nog torde framkalla nödvändigheten af en förändring i styrelsegrundsatserna jemväl i den inrikes förvaltningen, d. v. s. styrelsens förhållande till folket, så är det dock möjligt, åminstone tänkbart, att reaktionen i Europas stater ännu länge kan lyckas bibehålla sin öfvervigt; och för detta fall torde framtiden af representationen utkräfva ansvarigheten, derest systemet af tillbakagående än vidare sår sortsara.