Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1854, sida 1

som man föraktar der nere i byn, för det du icke vet namnet på din far. — Det är en hård pröfning, sade Marzou något upprörd, men jag söker bära den utan att klaga. — Guds död! jag klagar heller icke öfver min feber. Hvad man icke kan hindra, finner man sig i utan att säga något; men i längden gnager det ändå ett djupt sår invärtes, ser du! Jag känner också en smula till den der saken, det går mig liksom dig . . . jag är slägt till dem, som icke ha någon slägt. — Ni, fader Luz? — Ja, det der lät man mig höra så ofta, att jag blef tvungen lemna min hembygd; men man vänjer sig vid allt; man lefver blott en gång, som det heter. Detta tjenar blott till att! förklara dig, hvarför jag tycker mer om att bo här bland måsarne, än bland menniskorna. — Jag förstår er, min gode fader Luz! sade Marzon, med deltagande närmande sig honom, — 0 ja, jag förstår! Det hars funnits stunder, då äfven jag varit srestad önska att fly bort till en liten ö och icke mer höra talas om något. Marillas betraktade honom. — Verkligen? sade han. Nåväl, hvem hindrar dig då från att flytta hit, min gosse? Det finnes plats för tvenne i kojan, jl och du vet nog, att jag icke skall räkna dig bitarne i munnen. — Tack skall ni ha, fader Luz! svarade Marzou; men jag är icke ensam; ser ni, det finnes en ung pojke derborta, som ännu icke kan undvara sin broder. — Jaumic! utbrast den sjuke; han kan ju följa med dig; vi finna nog en skål och en bädd åt honom. Bland alla, som jag träffat här och annorstädes, är det ingen mer än du, som visat mig en smula vänskap; skola vi tre slå oss ihop? Jskolen få er andel i vinsten, och f—n tage mig om ni icke skolen få den bättre än jag sjelf. — Gud löne er för ett sådant ädelmod! utropade Marzou rörd; aldrig har ännu någon menniska sagt sådana ord till mig, och ni är den förste som talat med mig alldeles såsom en slägting eller vän. Om jag än skulle lefva så länge som klipporna här på ön, så kunde jag ändå aldrig glömma det, fader Luz, och ända intill domedag skall jag i mitt hjerta vara er tacksam derför. — Det är således afgjordt, att du kommer? afbröt Marillas honom. Marzou syntes bli förlägen och svarade tvekande: — Jag önskar att det läte sig göra, ja, det önskar jag