Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 juli 1854, sida 1

Louis Marzzou, af E. Souvestre. (Öfversättning.) (Forts. fr. N:o 160.) En liten stund derefter såg jag dem en i sender flyga ned till dem, som jag dödat, sänka sig ända ned till vattenbrynet, för att få se dem på närmre håll och derpå åter flyga sin kos med höga skrik. Några minuter sednare fanns icke en enda fogel på hela ön. — Men de återkommo väl på aftonen? frågade Marzou. — Hvarken på aftonen eller de följande dagarne, svarade Marillas; min klippa var förvandlad till en öcken, der jag icke mer såg någon lefvande varelse och der jag blott hörde ljudet af bränningarne mot stranden. I första ögonblicket brydde jag mig icke mycket härom; men småningom förekom det mig som om ensligheten öfvergick från det yttre till det inre; jag blef sorgsen, det tjenade mig till intet att gå och bekika de fyra väderstrecken; der kom ingenting, utom skyarne, som gingo fram öfver ön utan att säga något, och hafvet, som brusade derinunder. ÅÄndtligen, på sjette dagen, visade sig tvenne måsar på engelska klippan. Jag vågade icke nalkas dem, af fruktan att skrämma dem, men på aftonen gick jag dit och strödde litet korn på klippan; dagen derpå ditkommo skator och korpar. Sedermera kommo de alla tillbaka, såsom du kan se; jag återfann mitt sällskap, och s—n ta mig om det någonsin kan falla mig in att jaga bort det. — Jag förstår, sade Marzou; man nöjer sig med foglarne, då man icke har andra grannar; men på fasta landet skulle ni befinna er bättre. — Tror du det? utbrast Marillas, säg mig, hvad skulle jag finna der? Oduslingar, som uppsluka hvarandra inbördes. Det kan jag se här, jag behöfver blott betrakta fiskarne. — Nå, nå, fader Luz; ni är i dag vid ert elaka lynne, sade Marzou småleende, — det finnes goda kristne öfverallt. — Har du funnit dem? frågade Marillas ironiskt, — du,