Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1854, sida 2

Det är högeligen att beklaga, om ett land, af Gud och naturen så utrustadt som värt, af sin egen regering blifver hämmant i sin utveckling till storhet och medborgarnes valständ. Värt land, synnerligen utrustadt af en mild sorsyn i fråga om folkets anda, dess mod och rätrådighet, har på ett sätt som sosterlandsvännen måste djupt beklaga blifvit på några år återhållet i sin utveckling. Fa länder i Europa äro så frikostigt gynnade. Detta folk, som aldrig låtit komma sig till last de andra nationernas Ösverdrifter, har alltid fortgått på sin utvecklingsbana lugut och genom osvertygelsens kraft; bevisen derför benofva icke åberopas. Men det är omöjligt att komma vidare, så vida icke regeringen vill medverka till det nationella målet. Den sanningen ha utskotisledamöterna beklagligtvis haft alltför stora skäl att inse. Det skulle fordras mer tid, än nu kunde disponeras, för att fullständigt utveckla alla omständigbeter, men sjelfva betänkandet är så upplysande, att man icke kan sätta i tvifvel att onmärkningarne äro befogade; vedersakarne hade nog önskat att kunna undanrödja dessa anmärkningar om det varit dem möjligt, men sådant hade de ej formått, och anmärkningarne kunde icke heller vederläggab-. Man fann af memorialet, att utskottet funnit hos konungens radsifvare tre slags förbiseenden af hvad deras pligter bjudit: I:o ingrepp i ständernas beskattningsoch lagstistmingsratt, 2:o anfall på den personliga friheten och 3:o en stor mängd underlatenhetssynder. Talaren ville emellertid minure klandra rådsherrarne för hvad de gjort, än för hvad de underlåtit att göra. Ett sådant utlåtande af hvad fosterlandets väl kräfver, som konungens nuvarande rådgifvare, såsom det tycktes systematiskt, låtit komma sig till last, skulle snart bringa saderneslandet i den största fara. Talaren ville icke lägga sten på börda för de män, hvilkas handlingssatt nu skulle bedömas, men af en rege ring fordrar man och har man rätt att fordra nagot annat, än att den skall ouppnörligen söka förevändningar att undanskjuta alla de stora reformer, som nationen känner äro behösliga för samhällslifvets förkofran och blomstring; då de emottaga det höga och vigtiga kallet, hanna de dess svärigheter och utsätta sig för ansvaret om de sedan ej visa vilja och förmåga att uppfylla de pligter som de åtagit sig. Desse män, som nu sitta vid konungens rådsbord, bafva de uppfyllt dessa pligter? Ar rådskammaren så samman-ati, att den kan befordra eller har befordrat landets sanna väl? Dessa frågors besvarande ville talaren öfverlemna åt hvar och en att bedöma. vittnesbörd derom åro att soka i den osantligt misslyckade behandlingen af Skattefrågan, som icke blott rör detta stånd, utan hela landet på det närmaste, då det rör jordbruket, landets modernäring. som aldrig kan rätt uppblomstra så länge den tryckes af de nuvarande banden och tyngderua. Bedommandet måste afven fästa afseende vid regeringens åtgörande i frågan om ,hemmansklyfningen, som är af största intresse för hela samhället, emedan den så djupt ingriper i den fattiga klassens ställning, att det är omöjligt att skildra följderna af den behandling den rönt. Det är icke mer än några år sedan ,en nuvarande statorådsledamot, som under käpan af en falsk liberalism svingat sig upp i verlden, lisligt och väl utvecklade vigten af denna frågas lösning på ett alldeles motsatt säll emot det som regeringen nu valt. Såsom den blifvit behandlad, skall den fattiga klassen vara utestängd från alla en sjelsstandig ställnings förmåner och oupphörlhgen sjunka allt djupare i elände och brott, och samhället skall få sin uryga del af det lidande som sådant åstadkommer, och som lagarne förorsakat genom att gynna de större jordegarne på bekostnad af de mindre, i stallet att de borde underlätta den sattiges bemodanden att sträfva sig ur sin betryckta ställning. Förordningen i detta ämne hade också utfärdats tvärt emot de grunder som ständerna 1848 derför önskat, och är derföre lika klandervärd, som för de olyckliga följder den är egnad att frambringa. Då man likväl öfvergår från det onda, som statsråderna tillstyrkt, till det goda de underlåtit, så framstär i första rummet den vigtiga lagreformen, för hvilken regeringen gjort ingenting, oaktaut alla de förtjenstfulla och med otruliga kostnader för folket ästadkomna förarbeten, som blifvit fullbordade, men nu ligga obegagnade. Talaren visade derefter huru regeringen nandlat i fråga om kreditlagstiftningen, kyrkolagen och slutligen skolfragan, denna den vigtigaste fråga för samhällets väl, som statsrådet underlåtit att genomföra, oaktadt den är Jöst genom standernas och ett föregående systems bemödanden. De materiella förlusterna kunna i någon mån godtgöras; men de immateriella, genom folkbildningens tillbakahällande, äro oersättliga. Med hvarje är som skolfrågan uppskjutes och således det uppvexande slägtet, utgörande ungefär en tolftedel af hela befolkningen, hindras från den upplysning skolorna kunde gifva, är ock ett år af detta uppvexande slägtes lifstid onyttigt förloradt. Hvad kan man vänta af en minister, som underlåter sådana sosterlandets angelägenheter? Hopploshet är det rätta ordet, hvarmed man kan beteckna detta. Emot ett par af statsråderna, cheferna för landtoch sjöförsvarsdepartementerna, förekomma relativt få anmärkningar af utskottet, emedan de så nyligen ullträdt sina platser; men under det ständerna nu utan tvekan frikostigt beviljat alla de medel, som regeringen önskat till dessa delar af förvaltningen, fruktar talaren att dermed icke förfares så som landet borde ha skäl att fordra. Derom har likväl icke utskottet ansett sig böra ens ingå i pröfning; det är ett åliggande för blifvande revisioner och utskott. Det vore dock väl om dess påpekande kunde utgöra en erinran för ministrarne, som äro kollektift ansvarige, att iakttaga den klokaste hushållning, hvilket är så mycket mera af nöden nu, då fosterlandet troligen står framför en större brytning, och landets väl således fordrar att medlen handhafvas så, att något är öfver i farans stund. Man hade sagt att tidpunkten icke skulle vara väl vald för att uttrycka ett ogillande af systemets handlingssätt, emedan ståndet hade för sig vigtiga önskningsmål att hos regeringen frambära; men tal. ansåg, att, om bondeståndet skall kröka rygg och genom förbdmjukelser kopa hvad det anser sig skåligen hos sin konung böra onska, så skulle dessa önskuingars uppfyllande köpas alltför dyrt. Den nuvarande tidpunkten är tvärtom den aldra lämpligaste, emedan nationen alltför länge tillbakahållits af ett skadligt regeringssystem, så att det är nödvändigt att ju forr desto heldre deri göres ett afbrott, och emedan vi troligen stå framför en sådan brytt ing, att det är alldelesnöd