Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juli 1854, sida 2

Ä hvilken såsom minister utan portfölj och president i statsrådet har 100,000 fr. i lön, hos kejsaren, att han måtte erhålla lika förmåner med de öfriga ministrarne, hvilka utom sina 100,000 franes i lön derjemte åtnjuta 35,000 fr. såsom senatorer. Han rådde icke för, att senatorsvärdigheten i konstitutionen gjorts oförenlig med sätet i statsrådet. Han begärde derför 30,000 fr. såsom representationskostnader och kejsaren beviljade äfven hans begäran. SPANIEN. J. des Debats meddelar, efter sina korrespondenter i Madrid, en skildring af ställningen derstädes. Den omfattar händelserna ända till den 5 dennes och lyder som föler: ! De bref af d. 5, som vi emottagit, förmäla, att insurgenterna, efter 3:ne dagars uppehåll i Aranjuez, uppbrutit derifrån på väg till Tembleque. Man trodde att de hade för afsigt att begilva sig till La Manchas slätter, hvilka erbjödo dem större hjelpkallor och större lätthet för kavalleriets operationer, hvilket ännu utgör hufvudbeståndsdelen i deras armk. Man trodde äfven, att de väntade förstärkningar från Andalusien, der general Serrano oförtrutet arbetar, säger man, för deras räkning. Styrelsen har nyss fått underrättelse om detta förhållan de, hvilket icke är utan vigt, ty om general Serrano lyckades att väcka en resning uti de södra provinserna och förenade sig med general ODonnel med den förstärkning han kunde samla i dessa provinser, skulle de begge generalerna besinna sig i spetsen för en nog stark korps att fresta mera än ett vådligt företag. Styrelsen å sin sida hade förstärkt sig och dess krafter ökades oupphörligt genom ankomsten af de korpser som den väntade. Man råknade på att oförtöfvadt hafva i Madrid en väldig massa trupper af alla vapen. På altonen d. 5 skulle drottningen hålla en allmän revy med trupperna; men i sista ögonblicket blef denna revy kontramanderad, emedan man beslutat, att en stark kolonn under befäl af general Blaser genast skulle afskickas emot insurgenterna. Det var på drottningens uttryckliga önskan, som general Blaser, en född Schweizare och en officer af stora förtjenster, sattes si spetsen för denna expedition. Till d. 5 hade insurrektionen ej gjort något framsteg; den hade ej funnit några sympathier i provinserna, eller åtminstone hade ej någr sådane der yttrat sig. Från alla håll hade ministrarne emottagit goda underrättelser: ölverallt rådde lugn. Dock hade på trenne dagar ingen post anländt från Andalusien, hvilket man förklarade derigenom, att insurgenterna stodo i Aranjeuz och dess grannskap, der de latteligen kunde afskära alla förbindelser på detta håll. General ODonnel fäller dock icke modet; han har skrifvit 2:ne bref till drottning Isabella. Begge äro hållna i en vördnadsfull ton och generalen bedyrar sin tillgifvenhet och trohet emot drottningens person. Hvad han gjort har icke ingifvits honom af någon fientlig känsla, utan tvärtom af den uppriktiga önskan att beskydda drottningen och hennes dynasti emot deras okloka handlingar, hvilka under förevänning att tjena den för alla spanska hjertan så dyrbara sak satte den i fara genom sina formätna tilltag och våldsamheter. Generalen påminner om sina tjenster och jemför dem med deras som stalt sig emellan drottningen och hennes mest bepröfvade tjenare och han affordrar ministrarne rakenskap för det bruk de gjort af drottningens förtroende. Generalens bref hade i början frambragt ett visst intryck på drottningen och hennes omgifning. Man talade om försoning och underhandlingar och förslag i den vägen väcktes och understöddes af i hoftjensten högt uppsatte personer; man märkte äfven, att drottningen icke var obenägen att lyssna till dessa förslag. Premierministerns mellankomst bragte henne dock på andra tankar. Ian förestälde henne, att hennes myndighet skulle vara förlorad i samma stund som hon inlät sig i några underhandlingar med insurgenterna; att man icke fick låta insurrektionen skrämma sig, utan se den stint i ansigtet, och att det för ögonblicket endast gälde att bekämpa och besegra den. Dessa råd gjorde sig gällande och det beslöts att man skulle visa fördubblad energi och verksamhet. Det är onyttigt att tillägga att general ODonnels bref blefvo obesvarade. I Paris ansågs som det särdeles lyckligt sör spanska regeringen att general Concha, som vid insurrektionens utbrott besann sig i Marseille och på hvars krastiga medverkan insurgenterna räknat, begilvit sig till London. Amerikanska regeringen skickar 2:ne kommissarier till Spanien för att fortsätta underhandlingarne beträffande Cubanska grälet. Den