— Min handske! hvart har min handske tagit vägen? jag köpte handskarna i går för 2 thaler; .. ack, min Gud! ständigt skall man ha förluster! — Lugna er, min herre! — sade den andre, med tanken på samtalet om telegraferne, — det är ju den enklaste sak i verlden att vid nästa station anmäla förlusten vid telegraf-byrån, så sändes genast rapport derom till förra stationen, och handsken är sedan på telegraftråden långt före oss i Hamburg. — Mannen blickade bälften tviflande på talaren, det syntes att han ej rätt visste hvad han skulle tro, men denna gången sade han ingenting vidäre. Anlända till Hamburg ilade den andre genast, medan de öfriga voro sysselsatte med sina saker, till telegrasbyrån, omtalade händelsen i ångvagnen för den dervarande tjenstemannen, lemnade honom handsken och bad honom att, om någon herre skulle infinna sig der och fråga om en handske kommit dit per telegraf, han mycket allvarsamt skulle svara ja och lemnahonom den, dock mot någon obetydlig afgift, för att ej väcka misstankar. Derpå återvände han till jernbanegården, hvarifrån sällskapets saker ännu ej blifvit bortförda, och man hade under hans korta frånvaro öfverenskommit att taga in på ett och samma hotell. Anlända dit, försvann plötsligt den fina herrn, då den andre lätteligen gissade hvarthän han begifvit sig, och omtalade för de öfrige det puts han spelat. En liten stund derefter återkom den bortgångne med förundran och glädje målade i sitt ansigte och båda de dyrbara handskarne på sina händer. — Nå, sade den reskamraten, som spelat honom putset, ni fick ju igen er handske ändå, fastän ni tviflade. — Har jag sagt att jag tvislade? inföll den andre; jag teg, emedan jag blygdes öfver att jag ej sjelf kom att tänka på detta nya och lätta transportmedel. Alla de andra, hvilka förut hållit sig allvarsamma, utbrusto vid dessa ord i ett gapskratt, som först slog honom med häpnad, men derefter väckte hans vrede, hvilken dock snart efter några förklaringar sköljdes ned i några glas godt vin. stölder från barn. År 1849 blef i Köpenhamn en bomullsväfvaregesäll Bahns hustru Juliana Wilhelmina Werner, som förut aldrig varit tilltalad, öfverbevisad om att hafva fråntagit en 4) ärs flicka ett par örringar af guld, på det sätt, att hon lockade barnet in uti en portgång, der hon tog ringarne ur dess öron. Likaså blef hon öfverbevisad om att på samma sätt hafva fråntagit 10 andra barn ringar och kladespersedlar. För detta förhållande dömdes hon till 8 månaders arbete i korrektionshus. Ar 1851 tilltalades hon ånyo for stölder if:ån barn, men srikandes från aktors vidare tilltal, hvaremot hon såsom lösdrifverska i Januari 1852 dömdes till 5 dagars fängelse på vatten och bröd. Den 11 Måej samma är frikändes hon åter från aktors vidare tilltal i en sak, hvarvid hon var tilltalad för att hafva fråntagit en S:årig flicka en kappa, och samma utgång fick d. NOV. 5A. en mot henne gjord anklagelse, som likaledes angick stöld från ett barn. Sedan denna tjufaktiga qvinna, under en med henne i Februari månad detta år företagen kriminal-undersökning, som varade en längre tid, efter vanligheten nekat till hvarje delaktighet i det brott, hvarför hon var anklagad, lyckades det ändtligen domarens ihärdighet att förmå henne till bekännelse. Hon erkände då, att hon sistlidne höst och vinter sju särskildta gånger tillegnat sig åtskilliga klädespersedlar och andra saker, som flera barn, dem hon träffat på gatan, och af hvilka intet varit öfver 9 år gammalt, dels hade burit, dels varit klädda uti, i det att hon merän dels anmodat dem att uträtta något ärende i en bod och erbjudit dem att undertiden hålla hvad dehade att bära, med hvilket hon då aflägsnade sig. På samma sätt öfverbevistes hon om att vid ungefär samma tid hafva begått flera stölder på ställen der hon varit till biträde. Qvinnan, som är 30 år gammal och flera gånger varit arresterad såsom anklagad for stöld ifrån barn, men åter låssläppt till följe af hennes ständiga nekande, blef d. 16 sist. Maj dömd till 4 års arbete på korrektionshus. Mede! mvt spariakanslexor. En äkta man, som kan hvissla, har ingenting att frukta för sparlakanslexor, ty hvad i hela vida verlden kan vara förargligare och på samma gång mer tystande för en fru, än att fortfarande förnimma en lustig melodi hvisslas af den äkta mannen, under det hon för honom nåller på att i full dag framlägga den äkta mannens moraliska brister. Äkta män! Om någon af eder, som läser dessa rader, fruktar att på attonqvisten trakteras med en moraleaka, bakad af siun, för att serveras varm, så blås på kakan med en hvissling, och det bör ej betviflas att serveringen uteblifver. Den omtärksamma modren Natur har ju gisvit männen förmaga att hvissla, och nekat fruntimmerna denna gålva. Förmägan au hvissla är en ovärderlig pågift på alla de egenskaper, hbvarmed mannen blifvit utrustad. f