va afresa till utrikes ort framkallade riksaktens användande och den oformlighet, att tio främmande leJamöter i den af tjugo personer sammansatta regeringen måste deltaga i och rösta öfver Sverges inre angelägenheter. Att de uppfyllde detta kinkiga uppdrag med en i allo berömvärd grannlagenhet, förminskar ingalunda orimligheten af detta förhållande. Ala inse och medgifva behofvet af en snar förändring f denna riksakt, och andå har styrelsen icke deråt, mig veterligen, egnat någon allvarlig uppmärksamhet, än mindre har någon nådig proposition blitvit derom till Rikets Ständer framställd, ej eller har, mig veterligen, något i Norge blifvit åtejordt, för att en gång på ett ändamålsenligt sätt reglera de unionella förhallandena, bestämdt en af dagens vigtigaste fragor. Detta lägger jag styrelsen med skäl till last. Styrelsen förebrår jag icke så mycket hvad den gjort som icke fast mera, hvad den underlåtit göra. Utgående från denna synpunkt, har jag hittills yttrat mig. Jag går nu att uttala min åsigt äfven i mera l speciela frågor. Emellertid vill jag först hemställa till konseljens ledamöter, om någon enda af dem tagit inträde deri, för att lefva och verka tör en ind, hvars genomförande ban ansett befordra landets väl och lycka. Utan en sådan kan jag icke tänka mig den, som söker och vinner inträde i rådskammaren, så vida han ej betraktar den uppbärande lönen vara målet. Då upphör man likväl att vara statens rån; man nedstiger till att vara maktens enskilde tjenare. Har väl någon enda af konseljens ledamöter på förhand uppgjort något system för sin verksamhet, innan han autog den nådiga kallelsen? — Jag skall bemöda mig att yttra mig med all den grannlagenhet, man är skyldig frånvarande, helst alla äro män, kända för redlighet, nit och mer eller mindre skicklighet och, inom privathfvet, med rätta åtnjutande allmän aktning och förtroende. Bland innevarande riksdags märkvärdigaste och olyckligaste företeelser är onekligen den nådiga propositionen, angående 61 R. F. Man har val sagt, att dermed ej var så illa ment; jag vill tro det. Förnekas bör likväl ej, att sjelfva menlösheten kan innebära och någon gång framställa förslag af vådlig beskaffenbet. Så bedömde också Riksens Ständer denna framställning. Dessa bevisas bäst af dess i riksdagshistorien exempellösa, enhälliga förkastande, först i konsututionsutskottet, och derefter i alla fyra riksstanden. Ej heller böra vi förglömma propositionen angående tryckfrihetslagen. Alla inse vi, att de grofva missbruk, som understundom utöfvas af skandalpressen, böra stäfjas, och att i det afseendet en annan lagstiftning tarvas. Något annat hade man likväl icke väntat sig, än det, som tack vare tur på spel, nu blifver hvilande till nästa riksdag. Om dess blifvande öde kan man ej tvifla. Jag återkommer till propositionen i tullfrågan. Den var af särdeles oskyldig art; men hade aldrig kunnat framkomma i en mindre gynsam tidpunkt, än just då riksstånden sjelfve beslöto att antaga andra principer, hvilka nu äfven synas hafva vunnit insteg hos samhällets alla klasser. Föredraganden för finansärendena, hr frih. Palmstjerna, tillhör väl i främsta rummet äran af dessa förslag. Friherren vann inträde i konseljen såsom det reaktionära partiets hufvud. Hans prohibitiva åsigter äro jemväl mer än en gång, så med ord som med handling, af honom ådagalagda. Dessa åsigter äro nu mera icke tidsenliga; hvadan jag ocksa anser den ädle friherren vara den, som sornamligast bör anmälas enligt 107 S. Förgätas bör ej hr friherrens uppträdande på riddarhuset vid öfverläggningen om det nya tulltaxeförslaget. Saknande tillgång ull ridderskapets ocu adelns protokoller, hvilka ej lära tryckas, när fråga är om tulllagstiftningen, måste jag förlita mig på tidningsreferater, hvilka, jag medger det, dock lagt talare i munnen yttranden af motsatt åsigt mot den de under debatten framstållt. Emellertid lara hr friherrens ord hafva fallit sig sålunda: det år ej värdt att jag hår yttrar mig, ty ingen hör på mig. Lägger jag detta naiva yttrande till det enhälliga förkastandet af propositionen om 61 S, så måtte det fordras en god helsa — jag will ej begagna ett mera allmänt gångse uttryck — för att kunna med lugn återvända till rådsbordet och att, såsom konungens rådgifvare, ånyo uppträda på riddarhuset. Helt annorlunda uppfatta och uppskaua i andra länder ministrarne sitt kall och sin egen värdighet. Vara statsråd synas deremot vara af en osärbar natur, ja! de tyckas besitta en alldeles oförbrannelig konstitution. För ofrigt förenar jag mig med hr Björck, om en skrifvelse, enligt 107 5, emot de af honom nämnda fem ledamöter af konseljen, men anser mig de-sutom böra yrka detsamma emot statsrådet br grefve Morner i och för hans uppträdande på riddarhuset i behandlingen af tulltaxan. Det är med djupt vemod, jag ansett min pligt fordra att i dag äfven uttala ett ogillande öfver h. exe. br grefve Sparre såsom konseljens chef. Sedan mina yngre år har jag haft den lyckan att stå i ett närmare förbållande till hans excellens, och ingen kan bättre och af mera erfarenhet än jag vitsorda den ädle grefvens öppna, redliga och flä dfria karakter, djupa insigter och stora arbetsförmaga; också vågar jag uttala den, säkert af många här delade önskan, att hans excellens, under förändrade förhbällanden, skall ännu under en lång framtid få tilllälle att egna sina tjeuster åt sosterlandet.