sasta tusende tacksamma hjertan. På sitt stora Araslöf lefde hon och gjorde godt både i hyddorna och inom de högre men sattigare familjerna, der hon sörjde för barnens uppsostran och fortkomst jemte föräldrarnes uppehälle och bergning. Så glömde hon smäningom att det fanns en annan lycka än den att öfva välgerningar och glädjas åt andras väl, tills bon ändtligen skulle besanna den kända satsen att Ågammal kärlek rostar icke, i det hon verkligen på sin ålderdom fullbordade den engång brutna föreningen med den enda hon älskat, och nu i den gamla familjegrafven i Vaprö kyrka, som hans maka, intar platsen på hans ena sida, liksom Ingeborg Horn på den andra. Innan vi afsluta dessa blad må vi emellertid skänka några ord åt de öfriga der förekommande och med Staels öde förbundna personer. Hvad de i Ryssland qvarvarande mäktiga fienderna och beskyddarena beträffar, hafva vi oss om dem ingenting bekant. Men den lön som väntade den tappre och ädle general Horn var, att vid sångarnes hemkomst återfinna alla sina fyra döttrar, gifta med svenska officerare, och sedermera dela sin ålderdom mellan dem, i deras lyckliga hem, och se förhoppningsfulla slägten uppvexa för kommande tider, och i deras sinnen inplantera vördnaden för de fosterländska dygder, som utmärkt hans dagar och hans lif. Hvad vår vän Hysing angår, så gjorde återseendet af dsilla Sigrid, efter trenne års skilsmessa, på honom ett ganska eget intryck. Hon hade nu vext upp och blifvit en femtonårig flicka, i hvars vasende icke allenast inslytandet af det vackra qvinliga efterdöme, som de sednare åren ställt henne för ögonen, tydligen lät förmärka sig, utan äfven en fri, obehindrad utveckling af de vackraste och lyckligaste naturgålvor. Så var hon på en gång täck och god, med glattighet i sitt lynne, men en djup känsla för lifvets allvar och högre fordringar, samt derjemte begålfvad med en intelligens som tillegnat sig allt hvad den tiden förstod med qvinlig bildning, och först och sist en gudsfruktan som adlade alla andra insigter. Huru det tillgick, det må läsaren sjelf göra sina gissningar öfver, men det vissa af saken är dock, att hennes och Hysings känslor för hvarandra, under deras sammanvaro på Araslöf, öfvergingo till den form, hvaraf en kärleksförklaring och ett ja blef det närmaste resultatet, och det lyckligaste äktenskapslif i prestgården i Eskilstuna det följande. Slut.